51. 
Efteråt stod jag innanför vardagsrumsdörren och betraktade. Jag såg hur mina vänner förberedde sig, de tycktes vidta åtgärder. Kanske de var rädda, kanske de kände sig attackerade och ville försvara sig, kanske de gjorde upp strategier och valde metoder. Det var en surrande aktivitet i rummet, en sådan som det blir då man råkar trampa i en myrstack. Lågmälda, nedtonade röster och någon som grät, men surret var större än ljudet, det var hektiskt, eller elektriskt. För mig verkade det förbryllande, men jag hade antagligen blivit för van. Jag stod lutad mot dörrkarmen och tittade på alltsammans och var helt utanför det som pågick utan en tanke på att delta. Min mun kändes fortfarande röd och leende.