Jag släpper in en drake av den där sorten som skrattar med hela magen. En solig drake som slår sig för bröstet och kastar vilt med det vilda huvudet. Detta betyder att poesi är ett arbete för slaktare. Man klipper ut spöken och skriver. Skriver med bläck i block. Allt spill kokas till fond trots att det mumlas över overkliga räkneuppgifter.

Det går en svag musik genom byggnaden. Draken andas. Så många böcker som tittar på mig. Ingen av dem talar om mig – vad jag vet. Ett barn skriker sig långt bort. Några ler, andra bär sina djupaste sorger i plånboken. Någon söker med bekymrad min sig själv bland självhjälpsböcker. Hon läser baksidestexten och tar med sig det som skall hjälpa under armen. De leende självsäkra måste ha mött självhjälparen på väg nerför spiraltrappan. De självsäkra svänger sig på fotriktiga skor och bär frasande jackor utan tvivel. De ser inte draken.

Halmstad, denna stad som regnas fram och aldrig riktigt avtäcks. Nu börjar det faktiskt att regna igen. Jag vet inte om det gör staden större eller mindre. Hur som helst, rökarna förblir rökare också i regn. Tre trådsmala studenter bär på lådvin och burköl inför den kväll någon kommer ångra efteråt. Livet kommer att fortsätta i alla fall. Och draken.