Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
två versaler


Brev 23: Det är knappt dig jag skriver till längre


Åh p,
det blev ett misslyckande ändå
av mig.
med dig försvann luften under fötterna,
den som gjorde att jag aldrig brände mig när golvet blev lava

jadå jag måste ha haft den innan
att lära sig att gå med ett snöre i ryggraden är
inget man gör över en sommar i dina armar
men du gjorde det så
lätt att vara

vi hamnar alltid här
jag och min kropp i kalla kriget
och vi vill älska varandra men vi kan inte,
vi behöver alltid en vägledare

här är det ingen som bli fascinerad av mig såsom du blev

ska det spela någon roll?
jag är samma person. jag är mer nu. mer medveten. men jag har flytt medvetenhet så länge av en anledning. i medvetenhetens ljus syns alla ärr, alla skavanker, alla gånger penseln slant. jag förlorar känsla i medvetenhet.

gud. jag räcker inte till. jag ser mig själv uppifrån, jag är en obetydlig prick i en impressionistisk tavla. kanske är jag en del av soleil levant, men mer troligt en fingermålning gjord på åttiotalet som ligger och möglar på någons vind

så visst. jag är. jag är så mycket. en helt enormt klot av otillräcklighet.

(vet ni
första gången jag skrev förra meningen glömde jag ett o och allt förändrades. det var väl den där lilla obevekliga åttaåringen som påminde mig om att inte glömma vem jag var menad att vara. vem jag aldrig borde ha tappat.)


-

vem ser mig här? jag ser inte mig själv. var är jag. det är så många prickar i tavlan.

-

andy warhol sa att det viktiga inte är adjektivet, utan verbet, infinitiv: inte hur du gör. utan att.

så nu gör jag.

-

p, jag vill att det här ska vara sista brevet jag skriver till dig. det kommer det nog inte vara. men jag är trött på dig, på versionen av dig i mitt huvud. du tittar ner på mig och din blick har varit så strålande och glödande att jag inte vågat lyfta min egen blick och möta dig. och nu när jag gör det kommer jag se att du varit död sen länge. din sönderbrända kläder ligger kvar på platsen du stod på men det finns inga spår av dig.

det är jag som har stått och bränt sönder mig hela tiden


såklart


-


jag slungas mellan drama och text. text är tryggt och lätt och självklart. det är skönt just nu, efter ett dygn av hysteri. drama är så mycket vilja. teater är ett uppvisande, ständigt en tävling. du vinner tid och uppmärksamhet, det finaste priset som finns att få. men det är flyktigt. allt i mitt liv är så jävla flyktigt.

förutom texten. texter är för evigt. när tiden går och papper vittnar och hud veckas och relationer dödas finns allt vi någonsin gjorde kvar, i och mellan tunna bokstäver. det är alltid det, det är tecken. jag behöver inga penslar, ingen publik, inga instrument. det är alltid bara jag och mina ord och de överger mig aldrig. det är smärtsamt att inse att det är så. jag har bara en sak som aldrig helt försvinner.


-


jag grät mig igenom hela den här skrivsessionen




Dagbok av mögel
Läst 163 gånger och applåderad av 12 personer
Publicerad 2019-02-21 18:22



Bookmark and Share


    ej medlem längre
Vacker.
2019-02-21
  mögel