Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Pundarpoesi 1.0 - Han.

Känner du igen känslan när det känns som om någon bor inuti ditt huvud, som får dig att göra saker du inte vill – som stjäl dina tankar och placerar in sina egna? Den andra personen, Han, fick mig att skjuta heroin i förrgår – jag skall inte säga någonting annat än att det var en trevlig upplevelse men, Han talar till mig.

Kommer till mig i natten när jag ligger ensam i mörkret, med ingenting förutom mina egna tankar att dölja min fragila nakenhet - då det känns som att tanken är tre mil lång och när det känns som att den bara accelererar utan kontroll.

Det är då han talar till mig och det är då jag lyssnar på honom.

”Det kanske hade varit en bra idé, nej! Det hade inte varit en bra idé, heroin är aldrig bra – men helvete vad bra det var, som om alla pusselbitar föll på plats och världen var precis så vacker som den borde vara! Nej! Sluta tänka på det, det kommer inte att hända igen så försök inte. Men du vet ju att du tycker om det, du vet att du vill och du kommer aldrig kunna motstå mig.

Han talar till mig hela tiden, vänder på perspektiven så att det alltid lutar mot att göra det.

Så har det alltid varit, det är bara en fråga om när och inte om – det var precis som när han fick mig att röka gräs. ”Kom igen, det är inte farligt, det är inte heroin och det är ingen fara att göra det innan jobbet, det gör dig lite gladare bara! Piggar upp din dag så att du kan klara av den för att du klarar inte av den annars och det vet du med!”

Mitt liv blev till en trögflytande dimma, som åkte förbi i ljusets hastighet runt omkring mig medan mina tankar var lika flexibla som tjära och jag förstod aldrig vad det var som skedde omkring mig – och världen omkring mig kändes inte längre verklig.

Som om den enda riktiga världen var den som existerade inuti mitt huvud - det var åtminstone den enda världen som jag var bekväm att andas i.

Varje kväll gick jag till sängs med tanken att morgondagen var den dagen jag skulle sluta, ge upp mitt slaveri och bli fri ifrån mina plågoandar – men varje morgon var Han där och övertalade mig till att det första jag behövde på morgonen var någonting som fick mig att glömma vem fan jag var.

Han övertalade mig till att jag är en person som inte vill dö nyfiken.

Så därför rökte jag opium och knaprade piller, snortade amfetamin och kokain – allting som fick mig att glömma bort vem fan jag var. Ibland får jag lusten att skratta när jag tänker på det ironiska i att jag bara har skapat ett behov som inte finns – Han är inte en separat person. Han är en del av mig.

Men varför känns det då aldrig som att det är jag som har kontroll över mig själv? Som om det bor någon annan människa inuti mitt huvud, som får mig att göra saker som jag inte vill?

När det paranoida tankarna gör sig påminda så blir jag rädd för att jag är galen, kanske är jag sinnessjuk – vem vet, det har länge känts som att den här världen bara är sekundär. Som om det finns en annan bättre värld någon annanstans – som jag bara kan nå när jag inte längre vet vem fan jag är.

Känner du igen känslan av att du bara kan leva när du inte vet vem fan du är? Som om du inte kan stå ut med dig själv tillräckligt länge för att var nykter en stund?

Det gör jag med.




Fri vers (Prosapoesi) av Missbruksbarn
Läst 537 gånger och applåderad av 8 personer
Publicerad 2019-02-23 23:56



Bookmark and Share


    Roger Runkar Ragnar

2019-03-02

    Roger Runkar Ragnar
Är du åttio ? pundat i sextio ?......eller förtio, pundat i trettio ?
2019-03-02

    OOOsåLYCKLIG
Ja den känslan känner jag definitivt igen
Kämpa på
Grym är du
Kram
2019-02-28
  > Nästa text
< Föregående

Missbruksbarn