Balansen skiftar skört på skyars lina
och vandrarandan vacklar, världen vinglar
omkring mitt fall där bindelbenen dinglar
i ögonöglan fäst att restförtvina.

Så ödslig syns den rymd där vind hörs vina
och singelstigens stoft förvittrat singlar
mot ödesmarkers död när repet ringlar
nervägt. Men ovan ser jag vägar skina.

Och mänskosteg är segt, jag reser kroppen
till linans längd att vandra vingligt åter
jämsmed en solens hed i glittrad glans.

Jag jagar dagars himmelshöjd till toppen
och alla steg som felat helt förlåter.
I linors liv är lyckans väg balans.