blåa linjer mot kritiska tystnader,
varje gång jag plockar upp någonting dör det snabbt.
och mina klackar slår hårt mot februariasfalten.

det ekar tomt på stadshagens tunnelbanestation.
det luktar svagt av svunna tider och brända broar när jag ser mig över axeln.

jag
inför ett relationsmässigt paradigmskifte och
ett sorgesamt sållande.

tur: 420 kilometer chans till stärkta band
& retur: sju timmar utan återvändo.

utanför fönstret går solen ned
jag kör vidare rakt in i en rosa himmel, kanske är det framtiden?
i backspegeln: ingenting