Det finns en skönhet

i det trasiga

och det sönderslagna

känner jag igen


där står bilen

ett vrak på parkeringen


i den körde vi mot lycka

och framgång


eller så ältade vi det förlutna


men kärleken

lever ju nu

och utan ord


säg

minns du när vi sov på golvet

i det nya huset

den lyckligaste tiden


men det insåg vi inte då

för vi var på väg

mot framtiden

som vi visste

hur den skulle bli


det var länge sedan

jag besökte graven

förlåt Gud


allt som skulle bli sagt

och aldrig sagt


det finns ingen tid till sorg

eller tårar


jag har fullt upp med att försöka

överleva

inte tappa min tro


att inte helt plöstliigt

sitta på en smutsig krog i Köpenhamn

och vakna upp på morgonen utan minne


ja allt det som du

var så rädd för


fråga mig inte varför

jag fortsätter skriva

dessa meningslösa dikter

men det är ju ändå bättre

än att stå i ett hörn

och vänta på langaren


eller hur