Strålkastare som bländar mitt ansikte,
försöker att hinna stänga själen,
men vinden blåser igenom
som vanligt.

”Vad hände där?
Jag såg ingenting i dina ögon.
När du blir privat blir du helt ointressant.
Du måste kliva ur dig själv.”

Nickar invant,
såklart jag fattar,
absolut,
fel av mig.
Låtsas vara oberörd
och tänker ”på’t igen bara”

”Nej, vi ser inte vad du förmedlar”

Känner mig mer sammanbiten,
men nickar invant.
Klart att jag kan skilja
på mig som person
och på det jag just åstadkom
i rampljuset.
Självklart, inga problem.
Får inte bli arg eller ledsen.

Reflekterar över mitt
eko i huvudet som går
som en loop.
”Du är ointressant”
ointressant
ointressant
ointressant

Tänker att det måste vara mitt
klena känsloliv som inte kan
behärska mig. Borde gå i terapi,
om det ska bli nåt.

Men om jag tänker efter,

är jag nog helt frisk och vanlig...