För att bli utskriven från rättspsykiatrisk vård så måste man vara tillräckligt frisk. Problemet är att jag upplever det som att jag blir sjuk av att vara här. Inte svårt sjuk, men lite lätt konstant bombad. Jag kommer inte att gå loss härifrån förrän om ett år.
Jag är stämplad som återfallsförbrytare, två gånger har jag anlagt brand i ett maniskt/gränspsykotiskt tillstånd. Inte med avsikt att skada någon, och sista branden var det ingen fara för andra människor. Jag har inte något annat brottsligt förflutet, inget knark, inte alkoholism, och inget strul. Jo med ekonomin när jag var manisk, men det har bara skadat mig själv. Jag håller mig på mitt rum här på avdelning 7, skriver, läser, ser på film och lyssnar på musik. Jag försöker se min vistelse här som att vara munk i ett kloster. Jag skriver mina böner och andra texter om Gud, som jag är övertygad är här hos mig i min något prekära situation. I vad ligger då vården då på ett sånt här ställe? Tja, jag träffar en psykolog en gång i veckan, och har samtal med personal, kontaktpersoner, två gånger i veckan. Så vad gör man mer som patient här? Ligger och försöker tänka klart och se ljuspunkter i tillvaron, vad jag längtar efter, och vad jag har att ge andra människor. Dagdrömmerier och försök att hitta en väg in till livets centrum inom mig. Jag minns endast små delar utav mina nattliga drömmar, vilket får mig att känna mig amputerad, blind och döv. Jag ber till Gud, väck mig, öppna mina ögon och öron, det är inte Din vilja att jag ska vara mer eller mindre sjuk eller rubbad. Gud, hjälp mig att varsebli sanningen. Hjälp alla människor, att hitta fram till kärleken.
Jag tror inte på en inre resa, jag tror på att varje människa redan är där hon ska vara. Det handlar om att vakna och upptäcka det, få igång livets kreativa flöde, älska och bli älskad. Upptäcka livets mening. De mörka makterna försöker få oss att glömma vilka vi är, och stänga oss, med en centrifugalkraft, utanför oss själva. Guds kraft leder oss in till livets centrum, till ljuset och värmen. Så jag fortsätter att försöka meditera och be mina böner. Jag såg en film om Nelson Mandela. Han satt i 27 år i fängelse. Sen blev han fri, och starkare än någonsin så blev han president i Sydafrika. Vilken revansch!
Jag har inga problem med att vara ensam, men jag vill inte känna mig ensam, som att jag inte har några vänner/kontakter. I hela mitt vuxna liv så har jag känt mig annorlunda. Har aldrig haft lätt att hitta vänner. Folk som känner mig har sagt det också: du är annorlunda Johan. Det beror till väldigt stor del på den psykos som jag var i 1986-87. Det var ett års rent helvete. Efter det så var jag mig inte lik, och hade väldigt svårt att anpassa mig in som en normal samhällsmedborgare. Jag blev en poet och konstnär, levnadskonstnär. Jag försökte verkligen slutföra komvux, men sen blev jag sjuk igen 2003. Då hoppade jag av och fick sjukersättning, och så blev jag riktigt sjuk 2007 och in och ut på psyket, fram till 2014 då jag äntligen fick min diagnos bipolär. I 30 år gick jag omedicinerad bipolär. Nu tar jag lithium och känner inte av några symptom, bortsett om jag sover dåligt några nätter, då blir jag mer eller mindre manisk. Men jag sover bra här på rättspsyk. Jag känner mig i skrivande stund rätt så psykiskt frisk. Nu ska jag gå och äta kvällsfika. Tjing.