Nu har den pensionerade privatdetektiven stått ett par dygn med sin trogna husvagn uppe vid Lofoten. Somliga brukar skämtsamt kalla honom för tjuvfiskare, och faktum är att Ragnar Harr fått en och annan riktig skurk uppfångad under sina bästa år. Men det mesta har bara varit väntan... allt från lugnaste till oroligaste väntan. Fasan över att de fulaste fiskarnas nätverk kommer visa sig kring kroken, har avlösts av längtan efter att helt enkelt pussla ihop relevant mask med lämplig maska.

När Ragnar just skall kliva ut i ännu en iskallt småstormig gryning, blir han stående stirrandes : på den imiterade trälisten vid husvagnsdörren... påmind av fläcken!  Precis denna märkligt mörka fläck fanns med på ett foto. Från snart trettio år sen... i juni -89 måste det ha varit. Fläcken kikade fram bakom det förvillande blonda hårsvallet hos en äkta skönhet. Hennes trolska blick ruvade på ömsom värme och kyla, ömsom drömdimmor och klarhet. Lika norsk som någonsin, född i äldsta kvartéren av Trondheim, detta rikes tredje största stad, medan Ragnar vuxit upp i svenska lilla Hortlax, triljoners stenkast härifrån. Hon var då frun, frun till herr Harr själv. Fastän frånskilda sedan mars -93, torde hon med all säkerhet fortfarande föreställa samma fru!?! Ifall fotot blott kunde återfinnas....

Privatdetektiven har aldrig haft något minne av att ha knäppt detta kort. Slutsatsen blir att någon annan stått bakom kameran i morgonljuset. Dock ingendera av deras barn, emedan bägge alltid stuckit ut och fiskat långt före sina föräldrar. Råkade någon av ungarna ha varit sjuk just i juni -89, så borde vederbörande legat nedbäddad, fullt sysselsatt med att njuta av musiken från kassettspelaren. Denna satt snyggt inmonterad i husvagnens mysiga panel, varur strömmade Griegs pianokonsert när frugan fick välja. Bland de möjliga fotograferna återstår sålunda hans älskling personligen - som lätt kan uteslutas, iom att hennes nakna överarmar syntes slutta rätt ned... en smärre evighet före selfie-pinnarnas epok. Och ingen i familjen hade begripit timer-automatiken, hur man ställde in kameran att själv göra jobbet.

Vem i världen kan alltjämt hysa skuggan av en aning?!? Förmodligen hade de skickat in rullen till LOFOTO, som låg i Sundsvall - utan att Ragnar tänkt närmare på det förhållandet. Uppenbarligen ligger firman kvar där även idag, och kopierar kort åt folk, om än knappast framkallar så många filmer. Inte ens ifall tjuvfiskaren skulle ha slagit dem en signal i mars -93, torde de haft några spår kvar av varken denna bild eller alla andra miljoner privata. Detektiven ser sig tvungen att fiska igenom sina skåp, rota runt i varenda låda och lös bunt härinne. Ragnar som egentligen ville ut på fisketur, som borde göra sig redo att fånga en ofantligt frisk dag...

...nu blir utredaren sittande på den mindre soliga sidan dörren. Trots att hans husvagn rymmer varken mer eller mindre än just en husvagn gör, så tar det likafullt en timma att kamma igenom någon hundradel av allt material. Därpå blir Harr hastigt avbruten. Någonting låter som ett hiskeligt harklande, tätt följt av ett diskret bröl, som får det att skorra i kylskåpet och skallra i plastfönstren. Fenomenet förefaller motsvara ett av de större sorternas troll. Raglefant brukar det benämnas av somliga. Tja, varför inte?! Vi befinner ju oss i Norge - hinner Ragnar resonera - innan golvet tycks rasa. Knackningarna på husvagnens lilla port får det att vika sig i knäna på den darrande detektiven.