Snödrivornas stelnade teatermasker ler sina breda leenden kring skratt som frusit. Medan sovstadens prydliga rader av småhus ligger försänkta i sömn har den mänskliga komedin tagit paus. Men en djup tystnad råder mellan himmel och hustak. Någon form av föreställning pågår under tiden, ett mellanspel i den utrymda teatersalongen, en föreställning utan applåder, bara för de tomma bänkraderna.

Universum i all sin gåtfullhet visar denna natt upp ett vidunderligt ansikte, sin stjärnbeströdda himmel över en vinterklädd jord. I månskenet gnistrar snötäckets störtade himmel med dess drivor av fallna stjärnor.

Varför är allt så vackert? Om sommaren och hösten är frukten söt för att inbjuda tvåbenta och fyrbenta varelser att äta den och sprida arten. Blommans inbjudande doft och förföriska färg ska uppmuntra biet och humlan att sprida dess nektar. Men vartill syftar vinternattens skönhet? Till vad vill den locka människan? Kanske till att ställa sig just den frågan, ingjuta vördnad inför världsalltet och få henne att tillbe. Kanske är naturens skönhet ett väldigt böneutrop från Gud själv.