Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Eftersinnat

Jag kommer från ett gammalt land sade mannen på soffan. Vi satt bredvid vandra två okänningar som mormor kallade det. Jag minns vad hon berättade en gång när hon varit till affären och köpt mjölk.
Jag träffa en okänning och hon sade att mjölken i flaskan, den som kom från stan, var något som kom från en fabrik. Där fanns inga kor bara maskiner som slamrade och hade sig. Det var var nog sant för okänningen pratade som en klok människa, som hade varit och blivit studerad till något fint. Mormor lät reflekterande med undran i rösten, när hon berättade detta den gången.

Hur kunde hon veta det undrade jag, alltså det mormor hade hört okänningen berätta, jag glömde fråga. Tänkte på det när jag satt på bänken bredvid min okänning som satt och pratade utan att vara tillfrågad om jag ville lyssna på vad han hade att berätta.
Han lät som han läste ur en bok, lät nästan som han trodde han var en lärare som stod bakom en kateder.

Det var bara vi två som satt där i parken och solen sken på oss och småfåglarna i buskarna tjattrade likt sparvar som alltid brukade ha så mycket att prata och berätta för varandra.
Okänningen pratade om fullmånen sade att han kom från ett gammalt land, som när han var ung och på den tiden fanns endast trolltrumman som det modernaste kommunikationsmedlet. Detta hade man alltid haft att tillgå, ifall man ville prata med dem man inte kunde gå och träffa nästgårds. Även när man ville förmedla något till förfäderna eller de andra som levde döda, användes trumman.

Rund var den som månen tänkte jag förstrött, värmd av solen.

Åkte utrikes för att studera gubben fortsatte att berätta; åkte till ett land där de hade fullmånar på höga master och även på hustaken fanns det stora blanka skålar som pekade blanka och polerade mot olika väderstreck. Med dem så kunde de tala med varandra på samma sätt som som vajan där hemma hade pratat med guden i fullmånen.
Hon hade den runda trumman som var ristad med de heliga symbolerna, vajan hade makten att förstå vad trumman berättade även på ostäld fråga.

Solen tänkte jag förstrött, det var ju solen som var guden i månen. Solljuset var det som lyste, återkastade sina livgivande strålar mot månens döda skrovliga yta, kanske endast för att hjälpa jorden stå ut med mörkret om natten.

Det spelade en glad melodi i min ficka. Måste alltid mobilen
störa när man satt och njöt av solen. Försökte se vem som ringde, ljuset bländade.

Håll opp en spegel av silver hade gubben sagt, då kan du spegla bort allt det onda från månstrålarna.
Vart var han, försvunnen, hade han gått sin väg utan att jag märkte det. Den malande rösten hade tystnat eller hade det varit mina egna tankar.

Känningar kunde det brukade mormor säga, de bara försvann som om de endast fanns bara i ens egna tankar, men då menade hon inte de som var fysiskt närvarande, tror jag.
Mormor, hon pratade mycket om det okända, det var ofta någon känning som hade berättat si och så, ibland kunde jag få läsa det i tidningen långt efteråt. Hur kunde mormor ha vetat, fanns hennes okänningar?
Solen gick i moln, fåglarna tystnade omedelbart, det var höst och kylan lurade bakom solvärmen. Kanske allt bara var en vision av nuet, kunde detta nu också speglas bort, liksom styrkan och makten hos månstrålarna som var beroende av solens livgivande ljus.

© Bosse 26 februari 2019.







Prosa (Kortnovell) av Bossepoet från Österbotten
Läst 150 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2019-02-26 07:57



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Bossepoet från Österbotten
Bossepoet från Österbotten