Skriket så högt att fjädern lyfte av virvlarna från vingen 

den i näsan utbredda. Invid stranden upplyfta trummor, 

kvinnor i klänning barn med klubbor i hand. Skriket som 

skar igenom bruset, av tranor av vågor som taktfast slog

 De bruna byxorna som streck vid berget 

närmandet, fruset, plötsligt som avskeden i livet, tamparna 

som brister. Nu. Då. Strecken i sand. Benbitar uppstickande. 

Vissna blommor avfilade meningar om betydelser. En enstaka 

tuva levande. Kardemummabullens smak i munnen 

genom fönstret ackompanjerade av platsens sammanbrott. 

Där kriget varit. Det fanns en tystnad i de trådar de som ska 

fästas över brotten. I ena hörnet av caféet hängde den så vit. 

Mårbackapelargonens dofter drunknade i det nytvättade, 

som plåster på en smutsig kind. Degen klädde sig i gommen 

kaffet sköldes ned i klunk på klunk. I fönstrets kant tycktes 

solen vilja bilda former utav mening, som sen försvann.

Som det mest synbara beviset.