Skriver sällan något från hjärtat längre, det har varit så avskärmat från världen bakom så mycket taggtråd att jag trott att det vore omöjligt att nysta upp härvan. Det borde gå, jag behöver bara mer tålamod och mer tid att lista ut vilken av alla avknipsade ändar som är den jag behöver dra i. Plockepinn med mitt hjärta som insats.

Att skriva kommer naturligt för mig, så varför gör jag det inte till mer av en hobby än det redan är? Känner ett rus när bokstäverna klickas fram från mitt mekaniska tangentbord, mer än när jag spelar ett högoktanigt rallyspel. Det finns så få tillfällen nuförtiden då jag känner det här ruset, och ändå drar jag mig för att följa mitt eget hjärta och bara skriva.

Kan det vara för att hjärtat lett mig fel så pass många gånger att jag börjat tvivla på dess förmåga att göra beslut? Ger jag då hjärtat för mycket credd i att ens anta att det kan göra beslut överhuvudtaget? Varför vill jag bara ställa frågor när jag nu har chansen att visa vad jag går för i skrift?

Min tumme vibrerar över mellanslagstangenten. Jag makar mig framåt i stolen jag nyligen köpt för att sitta bekvämare vid datorn. Skärmen, tangentbordet och musen; allt är nytt. Har spenderat mer pengar än någonsin förr under så här kort tid men känner samtidigt att några frimärken och en brevvän hade gett mig fler möjligheter att ge mitt hjärta en chans att nysta upp sig själv.

Jag vågar nämligen inte börja dra i taggtråden själv ännu, hur modig jag än tror mig vara. Hur mycket jag än mött mina egna rädslor under de här senaste 10 åren med en psykossjukdom så skrämmer inget mig så mycket som mitt eget hjärta och dess benägenhet att leda mig genom berg-och-dalbana efter berg-och-dalbana av eufori, sorg och ilska.

Hur finner jag orden att bygga upp ett skyddsnät inom mig själv när jag inte har en aning om vad det är jag försöker skydda? Svaren kommer till mig fort, men är jag ute efter impuls-kontroll kan jag lika gärna köpa en pulsmätare. Då vet jag direkt att hjärtat slår oavsett hur brustet det känns emellanåt. Fick just mig själv att le. Håller kvar vid det.

Kanske vågar jag testa att dra i en tagg eller två nu medans jag skriver? Kanske duger garanterat inte - jag kommer göra allt jag kan för att åtminstone se en glimt av mitt hjärta, redan idag. Det behöver solljus. Jag behöver se mer av dagen, träffa fler bekanta ansikten och låta dem veta att jag inte glömt dem, trots att de potentiellt glömt att jag tycker om att le med dem.

Saknar händer i mina, men har skyndat till dem för ofta.
När jag haft något värt att hålla fast vid har jag släppt taget för att åter igen känna rörelse i mitt liv, och det skäms jag för.

Tomheten som just infann sig fick mig att inse att jag fått lock för öronen medans jag skrivit. Totalt uppslukad av tangenttryck och visuell stimuli. Satte mig bekvämare igen. Sträckte på ryggen.

Det är skönt att skriva, men gillar inte uttrycket "att skriva av sig", för när jag skriver blir jag inte av med något. Snarare är det något som tillförs, önskningar som uppfylls och förhoppningar som bildas i mitt inre. Men inte i hjärtat. Där vågar jag inte ännu, eller längre, röra - beroende på vilken taggtråd jag nu bestämmer mig för att dra i.