Jag längtar efter en kyrka sådan som den var förr. Basen var bred tornet i väst kryptan i öst.
Varje morgon stiger Kristus ned från korset som hänger i taket, Maria kommer fram ur dunklet, hon som tvättade och rengjorde såren. Smorde dem sedan med dyrbar nardus, denna offerhandling hade hon gjort i tvåtusen år.
Inte i min kyrka, men farfar segelmakaren berättade att han hade haft Kristus som bäddkamrat under den stora stormen när de rundade Kaphorn.

Historierna han berättade var många, de få gånger när vi satt tillsammans i den vackra brudbänken som han snidat till sitt eget bröllop och donerat till kyrkan, till glädje för alla kommande brudpar.

Jag brukar se på duvan som hängde i taket på predikstolen, har du snidat den där med blev ofta min fråga som det tjatiga kunskapstörstande barn jag var.
Den flyger ju.

Den har min farfar snidat han var mästersnidaren som kunde skapa magi med sina verktyg, svarade han alltid. Sätter du dig i kyrkan en Johanninatt, så skall du få se när den flyger ut för att leta efter sin vän.

Liten och okunnig, med stora förvånade ögon stirrade jag upp mot den vackra fågeln. Men glömde snart bort min föresats att återkomma för att få se undret som bara sker när man vågar tro på det heliga i kärleken.
Liten som jag var, förstod jag inte att även heliga duvor behövde ibland vara två.

© Bosse 26 februari 2019.