Hon hade tittat på honom idag när han åt sin middag. 

Som om hon redan anat att den dan var här. Han var

ett lån av svekets timme. En man vars hjärta hade rasat

som byggdes upp av stegrande kontrast. Hon var just inget

mer. I bokhyllan var alla milstolpar sorterade, en värme

och en hand i nöd. Han visste att han skulle leva som han 

borde nåt annat  ren o skär magi man byter inte trassel emot

trassel för att invandhet var trasslet själv. 

Och trots det bodde han i pausen ögnade i texter i ord från 

tider då hans kropp var ren. Från det rena tvättade han kroppen 

skämdes knappast märkbart märkte knappt att vardagen 

blev fel. Som visaren på klockan halkade den timme efter 

timme snett. Han lade ju trots allt barnen, kramades om

kvällen, talade som språket bör.