Hon skrev in sig på universitetet och 

pickade med pennan över havet blåste 

kulvind. Stora prickar över streckat papper. 

Lika små och obetydliga som denna dag. I

väskan rester av bananskal, korn inkletade

i kola och intorkade snusprillor. Förväntan 

letade sig in under golvplankorna som varit 

med förr, könens dragningskraft i luften 

förtätatade, skratten, allvarsamma drag. 

Det blåste kulvind över hav. I ögonens hålor

såg en del de ofödda framtid som en lång 

och utsträckt strand. De såpade breda furugolven,

de två kaminerna. Det redan tapetserade 

barnrummet. Var allting redan klart? 

I reflekterande stycken sorg i små frekvenser, 

iakttagelser om skörhet, livslögn. I små 

återkomnande rum var han min livsvän 

mall min tillflykt ifrån dem. De ännu levande 

naiva. Flykten till våra utrymmen mitt enda 

svar, försvar. Hans vilja att skydda. Förstå. 

Hans blick så klar. Bakom ridån ett land om

oss vår riktiga historia historien om bakgrunden 

till skyddet, hans verkliga rätta 

namn. Hans stavelser så korrekta, tårarna i

smärta. Mitt enda land.