Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Pundarpoesi 2.0 - Ett nyktert liv är ett överskattat liv

Jag vaknar upp varje natt med känslan av att vara jagad – pulsen slår mig till medvetande likt en hammare mot ett städ och paniskt ser jag mig omkring men upptäcker alltid att ensamheten ekar mellan mina fyra väggar. Ibland så kan jag svära på att de sakta kryper sig närmare – hotar med att stänga in mig i ett hörn och sedan falla ner över mig.

Det är då det känns som att någonting stjäl andetagen innan de hunnit ner i mina lungor.

Häromnatten vågade jag inte somna om – pulsen hamrade likt en panisk trumma och jag kunde inte skaka av mig tanken på att någon såg på mig så jag satte mig i fönstret med en cigarett. Det brukade alltid hjälpa mig att sitta i fönstret och cigaretten var bara där för att hålla mig sällskap.

”tänk om det skulle komma någon bakom mig, nej titta inte! det är inte värt det, låt han döda mig om han vill – jag bryr mig inte om jag lever eller dör längre – sluta – jag undrar vad jag vill ha på min gravsten,
fyfan nej, tänk inte på det men om man säger till sig själv att inte tänka på någonting så tänker man på det ännu mer, döden – ett ruttnande lik med en maskäten skalle och skinn likt uttorkat läder och en dag skall jag dö – möta den stora mörka avgrunden ensam – alla människor föds och dör på samma vis – i TOTAL MISERABEL JÄVLA ENSAMHET –
nej tänk inte på det, den stora avgrunden – den stora sömnen utan drömmar utan medvetande utan slut och inget mer du vet inte ens om att du är död att du inte existerar att du inte finns mer du finns inte mer du finns inte mer du finns inte mer du finns inte mer”

Mina tankar malde på i alltmer accelererande fart och pulsen följde efter i samma takt – jag visste att jag hade gräs någonstans i lägenheten men jag orkade inte mecka mig en så sent på natten. Dessutom så skulle det bara leda till att jag vaknade upp med samma förnimmelse av att vara jagad igen eller öka på mina redan upprörda tankar.

Vid sådana tillfällen, när tankarna maler och maler och maler på i all evinnerlighet utan att du är vid kontroll så känns det omöjligt att möta livet cold turkey och jag förstår inte hur någon kan begära det av mig. Ett nyktert liv är ett överskattat liv – vad finns det ens för mening när världen inte längre är vacker?

Jag känner mig ofta jagad, men egentligen är det jag som är jägaren.

Som trevar, letar, jagar, förbannar, drömmer om att komma bort med hjälp av någonting jag aldrig känt av förut – en formidabel jävla WOW-UPPLEVELSE SOM FÅR MIG ATT KÄNNA MIG LEVANDE NÅGON JÄVLA GÅNG.

Först gick det att kröka sönder levern men sedan blev det för alldagligt att vara bakfull, sedan så kom brasset som gjorde mig hungrig men jag tröttnade på att skratta hela jävla tiden, därefter kom tjacket vilket uppmanade mig till att göra saker men det blev för jävla rörigt i skallen att hela tiden vara så jävla lycklig, pillren kom efter det men jag tyckte aldrig om hur oförutsägbara de var men ibland var det kul att inte veta vad fan som skulle hända med en.

Men vart fan är jag nu på väg?

För att jag har redan tagit mig så jävla långt, vad är nästa stopp? Jag har redan varit och nosat på perrongen där det står SLUTSTATION HEROIN en gång förut och det känns ibland som att jag kommer stanna där eftersom att min vilja att stå emot håller på att däcka i sätet bredvid så jag lär sova mig igenom hela tågresan till dess att jag hamnar där.

Men vem vet, det kanske inte är så illa ändå?




Fri vers (Prosapoesi) av Missbruksbarn
Läst 541 gånger och applåderad av 7 personer
Publicerad 2019-02-27 20:29



Bookmark and Share


    Roger Runkar Ragnar
Tog du ett eller fem gram per dygn ?
2019-03-02

    Missbruksbarn
!!45!! Fan med, jag råkade radera din kommentar av misstag, men jag tackar för den!
Jobbar på en roman med samma tema som denna text i denna stund, så håll utkik i framtiden!
2019-02-27
  > Nästa text
< Föregående

Missbruksbarn