Tiden var mogen, det svarta guldet lockade ute i havet. Männen stod på stranden och väntade på att få ett klartecken av byalagsäldsten. Förberedelserna var gjorda, båten stod beredd vid vattenbrynet ännu halvt uppdragen på sandstranden. Båren som de hade tillverkat av spriseglet låg med sin börda klar för avfärd.
Hövdingen den gamle byalagsäldsten, som kunde läsa tecknen på de gamla stickorna, hade kastat frågan till den gamle. Stod och såg upp mot månstrimman som var i nedan. Väntade på rätt tid, allt var ödesbestämt och nu var det gudarnas beslut ifall fångsten blev god . Havet var lugnt guldudden som de kallade berget där ute syntes knappt i det svaga ljuset.
Lyft ombord, sade han det är dags att ro ut innan stanken förgör oss, har ni lottat om roddare. Handuppräckning bekräftade och två man knöt halsduken tätare kring näsa och mun. Lyfte båren med sin stinkande börda lade den i båten, hoppade smidigt ned i fyrmänningen, som sköts ut och de började taktfast ro den stinkande lasten ut mot öppet vatten.
En stor järnten med ögla var inslagen i skallen och ett grovt rep var fäst med stabila knutar för att underlätta all senare hantering av den makabra kroppsdelen.
Efter en ganska kort rodd av dessa två mycket sjövana kraftiga män, saktade de in båten när de närmade sig udden.
Hoparen tog ett lod fästat vid en tunn lina och syftade djupet vid båten, nickade och sade här bli det bra, cirka 2 famnar. De reste sig fäste den ena bårstören vid årtullarna. Knöt ett rep med ett flöte vid den grova trossen och kastade repet med flötet ut i vattnet för att undvika att allt trasslade in sig i den stinkande kroppsdelen.
Lyfte med den andra störens hjälp kadavret, stjälpte detta av seglet. Det såg först ut som denna med förruttnelsens gaser fyllda bördan tvekade innan den började sjunka och de kunde se kadavrets bubblande färd ned mot mot den sandiga botten.
Snabbt sköljde de av segelduken som de hade använt till bår. Satte sedan störarna på plats så de kunde hissa ett litet sprisegel av den våta duken. Hoparen försökte vant svänga båten och orientera sig mot land. De såg att en glöd lyste som ett öga, byalagsvännerna hade tänt en liten brasa för att underlätta för dem att hitta in till land i skymningsmörkret.
Nattbrisen och det lilla seglet gjorde färden mot land, med hoparens styrhjälp till ett rent nöje. Det var även frånvaron av den ruttna stanken av kött gjorde att det blev en njutning att dra in havsluften i lungorna.

© Bosse 28 februari 2019.