Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Tankar på rättspsyk 4:

Fredag: Dessa läbbiga, sliskiga och vämjeliga mardrömmar. Jag vaknade i förmiddags alldeles groggy och liksom bakfull utan att ha druckit någon alkohol, förbjudet när man är inskriven på rättspsyk. I drömmen var en gammal flickvän utstyrd i hippiekläder och hon droppade LSD på en sockerbit. Hon var tungt beroende utav narkotika och vad jag än sa för att varna henne så lyssnade hon inte på mig. Sen var jag slutkörd fram till klockan 15. Ska börja i en form av gruppterapi här varje fredag i 40 veckor. En skötare som heter Elisabeth är med, och henne gillar jag väldigt mycket. Det finns människor som får en att känna sig totalt avspänd och öppet flödande. Hon är sån. Total synk. Döden är en ofrånkomlig realitet för alla människor. Jag är så jävla nyfiken på vad som kommer efter döden! Man kan dö i sommar, en hjärtinfarkt pang bom slut. Därför är alla dagar någonting exklusivt och fantastiskt. Inte alla skitdagar men. Jag vill ägna resten av mitt liv åt kärleken, i vild hänryckning och extas! Resten kan jag vara utan. Jag är stolt, jag är vacker, jag är en gudomlig intervention. Min munkpunkcell känns större och mysigare idag. Min själ öppnas och vidgas. Kristus masserar mina sinnen. Jag ska köpa mig en snygg kostym, några läckra skjortor, några fina slipsar och ett par sköna pjuck. Sen ska jag sminka mig med eyeliner och ögonskugga, plus ett eller två örhängen. Sen ska jag skrida fram längs city med ett leende lika starkt som solen. Jag kanske borde ställa mig i ett hörn och läsa upp mina texter. En stilig hatt ska jag även så ha. Så att det händer någonting på riktigt i Örebro. Med armarna utfällda seglar jag in i Nikolaikyrkan, tänder ett ljus för alla stackars jävlar där ute, ber en innerlig bön.
Det är synd om människorna, sa Strindberg. Ja. Men livet är ju också ett val tänker jag, det blir vad man gör det till, sen kan man skylla på omständigheter i evigheter.
Man måste försöka åtminstone att vara den man kom hit till världen för att vara. 
En sak är säker, ingen människa är skapt till att vara deprimerad, nej vi är alla skapta till att vara glada, inspirerade och fria. Rättspsykiatriska klinikens skuggor slokar tunga och ödesdigra. Men jag vägrar att låta mig sänkas och dehumaniseras.
Jag har, kanske 5 jävla perioder i livet, varit på helvetets absoluta botten. Då varje andetag är terror och en obeskrivlig plåga. Så därför skrämmer mig ingenting längre. Jag blir i alla fall inte vettskrämd. Jo, jag är rädd för själva rädslan, att hamna i den igen. Jag har haft ett överjävligt liv. Katastrofalt miserabelt. Olycksaligt hårt och tufft. Helvetiskt eländigt. Men som pärlor lyser tider utav kärlek och glädje. Jag saknar mina katter. Underbara varelser! Jag tror att jag blev en katt själv till slut. 
Jag lyssnar på Lydia Lunch 13.13. Skönt punkigt påblås. Undrar hur länge jag ska stanna på det här sjukhuset. Jag känner mig inte sjuk. Jag är inte sjuk. Jo lite sjuk är jag allt på mornarna och förmiddagarna. Men just nu känner jag mig som en blandning av Bruce Willis och Mozart. Halle Berry och Beethoven. Annie Lennox och Andrej Tarkovskij. Ingemar och Elvie Hallgren, vad gör ni himmelen? Vad gör man när man inte har en fysisk kropp? Svävar omkring och hoppas på en återfödsel? Antalet utbrända och utmattade har ökat markant i Sverige. Samtidigt går flera hundratusen personer arbetslösa. Existerar det några funktionella fackförbund idag? Samhället har hårdnat och blivit alltmer cyniskt. Jag känner mig priviligierad att stå helt utanför. Jag har inget gymnasium, blev nästan klar på komvux, och har aldrig haft en fast anställning, ett riktigt jobb. Nu och framöver ska jag satsa på mitt skrivande. Och så dyker väl ett boende, en lägenhet, upp någongång i framtiden. Fram till dess så bor jag faktiskt på rättspsyk, avdelning 7. Det är ingen katastrof.
Jo, en känsla utav lite katastrof fyller mig ibland. Av hemlöshet och vilsenhet. Lördag: Jag vaknade klockan 9.40 och låg sen i den där tomheten till 10.55, upp och kaffe. Jag gillar inte det här tillståndet. Det känns som att stora delar utav hjärnan står på stand-by. Inget minne av någon dröm. En oerhörd trötthet i kroppen. Jag ber till Gud om hjälp. Det är en terror utav tomhet. Det är en mild grad utav gränspsykos som jag är i på mornarna och förmiddagarna. Det får mig att tänka på döden som en åtråvärd utväg, men jag vet att jag inte kommer att ta livet av mig, och det här tillståndet brukar avta på eftermiddagarna. Jag ska ut och gå i naturen med min syster Iren .... Det var skönt att promenera uppe i Karslund, vi fikade vid en parkbänk. Sen åkte vi hem till henne och tittade på hockey. Linköping-Malmö 2-3. Det går bra för Örebro, dom vann på straffar mot Växjö. Deras chanser att gå till slutspelet stärktes. Jag sitter på mitt rum på rättspsyk, och tänker på att jag ska vara här i minst ett år till. Det låter inte lockande, men nu är det som det är med den saken. Bara att försöka gilla läget. Jag tar det här som en vuxen och mogen man. 
Vad gudomligt skönt det ska bli när den här vårdvistelsen är slut? Vakna i mitt eget HEM, brygga ett STARKT KAFFE, ta en promenad, äta en nyttig och god frukost, och sen förhoppningsvis kunna sätta mig ner och SKRIVA. Jag tror att jag kommer  få ett bra liv. Om jag kan skaffa mig några nya vänner. Kanske i kyrkan. Ska träffa en gammal vän på onsdag och fika, Gunnar. Dom vänner jag har håller sig på avstånd, har nog upp med sitt. Dom kanske tror att jag är psykiskt sjuk, och orkar inte med det. Jag mår ganska bra ikväll. Jag skiter i dom. Jag har andra som älskar mig.
Gud bor inom mig. Jag känner Hans kraft. Det är ett krig, det är en blodig front, ca 1400 människor väljer att inte leva längre, varje år i Sverige. Det är nära 4 personer varje dygn. För att ta steget att ta sitt liv så måste man vara väldigt långt in i ett gravt psykiskt illamående. Det är så jävla tragiskt. Det är värre än tragiskt. Det är bortom alla ord. Vilka krafter är det som människor kämpar emot? Hur kan livet för så många bli så becksvart, ångesten extrem, depression och psykos, utmattning, utbränning och en isande ensamhet. En inre isolering i ett snurrande kaos, fasansfullt, gränslöst, och ni som fördömer dom som begår suicid, ni vet inte dugg vad det handlar om. Ni har inte varit i kriget vid fronten. Jag förespråkar tvångsintagning av folk som är suicidala. Ge människor en chans att på bra avdelningar återhämta sig, och gå till botten med sina sjukdomstillstånd. Vi har en dysfunktionell psykiatri. I ett dysfunktionellt samhälle. I en dysfunktionell värld. Ca 800.000 personer begår suicid i världen varje år. Åttahundratusen. 2200 suicid per dygn. 92 stycken suicid per timme i världen varje år. Det är siffror som i alla fall jag har svårt att greppa. Folk som hör röster som nollförklarar och uppmanar dom att skada sig själva. Jag tror att det är djupt onda destruktiva andemakter, andeväsen, demoner som terroriserar människor. Jag träffade en man på en psykiatrisk avdelning en gång. Han var helt skräckslagen och slutkörd av rösterna han hörde. Jag tyckte så synd om honom. Sånt har jag varit förskonad ifrån, men jag har i perioder mått fruktansvärt dåligt i mitt liv. Nu ikväll är jag fylld utav lugn och ro, känner ömheten och sanningen flöda i mig. Lyssnar på marillion, jigsaw, skön låt. Man, jag, vänjer sig vid att vara på en psykiatrisk klinik. Dagarna och nätterna rullar på. Snart är det vår. Då ska jag ta min nya cykel och vistas i naturen. Och krama träd.

 

  

 

  

 




Prosa av Johan Bergstjärna VIP
Läst 143 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2019-03-02 21:21



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Johan Bergstjärna
Johan Bergstjärna VIP