Först nu förstår jag, att jag måste se alla mina känslor och inte fly eller vända mig bort från dem. De är en del av verkligheten.

Verkligheten hos mediebevakningen på tv, och i tidningen, tycker jag är jobbig, för den skapar känslor hos mig, och dessa känslor ses ofta av mig som onödiga.
Men de är verkligheten. Jag må inte fly. Jag må stanna upp.

Önskar ibland att jag vore en robot, som inte hade några känslor, utan bara utförde sina sysslor, eller vadhelst en robot har för syfte. Men så vet jag också att människor både gillar och Älskar mig, och det hade de inte kunnat göra, om jag inte hade haft mina känslor, för då hade jag inte haft något att uttrycka. Det är också verkligheten.

-Se!
Allt har både en pluskänsla, eller en negativ sida, eller både och, ty två sidor har myntet. Och det är också den liknelse, som bäst beskriver människan.