Tonerna i jojken
faller en och en
som vattendroppar
nerför en sten

i soffans hörn
känner hon själen
försöka titta fram

den öppna balkongdörren
lockar

tröttheten har blivit en vana

tankarna snirklat in
i försåtliga spår

saknaden kom
för längesen

när grenen bröts
av olikhetens tyngd

ingen hörde orden
när väderkvarnsvingarna
drevs av vinden

avisandet är hennes
akilleshäl

tonerna i jojken
fortsätter falla
en efter en
som vattendroppar
nerför en sten

himlen är blå
utanför

balkongdörren vidöppen

själen banar
sig ut
en bit till

följer tonen

öppningen
är fysisk

utåtletande
uppåtstigande

kanske
befriande

(c) Eva Langrath 2015