Han satt  fast fast i klämma fast så det visslar i

asfalt. Det ni. Tanken är hög, märkbart 

fri och min som just fastnat i gom. Glåmiga 

ord byar med ändlöst smutsvita hus. Jag 

som just uppfann livet. Inte hon. 

De klädde av sig. Försvann in i varandra. 

Utanför slogs tanken av avstånd. 

borde skildra så förbannat mycket att

skulden hängde likt uttöjd resår. Dög. Inte

mer. Förfiningen glodde genom verklighetens

lins men inte gjordes något märkvärdigt 

åt de. Förblev, likt bilderna av människor 

i en vardag. Påtagligt nära gårdagens uttryck. 

Hon satte gårdagens mössa över knäet. Band 

fast den med tejp. Trosorna lade hon i rad längs 

hallgolvet. Sedan funderade hon länge. Vem var

den kvinna som älskat så förbannat. I natt tänkte hon ta av 

sig sina kläder igen.