Ormvråkens fladdrande erfarenhet som i

stöt genom stöt mot bergvägg. Jag vråken. 

Jag väggen. Molnen föredrog Mozart. Allt var

sig likt. Likheten spelade schack med oförutsäg

barheten. Likheten applåderades. Aldrig av mig. 

Jag var forsens den ständigt föränderliga 

aldrig nöjd. Hon var separationen. Alltid tung 

aldrig lätt. Inget var sig likt här. Genom fönstret 

virades kärleken på rep nerför det svartmålade. Och

innan det slagit i backen flög de in. En hjord av 

de ljuvligaste smakerna, essenserna av liv. Syret som 

i bad av tranbärssaft och barndomsland blev till lätthetens 

vingslag över bröst. 

Här brer hon ut sig. Här finns allt kvar. Möjligheterna 

som ingredienser utspridda över bakbordet. Hon 

den andres rädsla över dörrens gnissel då den stängdes.

aldrig någonsin jag. Mitt namn sökte jag mitt namn 

jag fann. I det enkla sprider de sig likt damm. Det 

ouppnåeliga som i stunden just innan. Hon ville 

skriva friheten men har hon ett namn? 

Inatt sprider sig friheten längs lakanet som du just 

lämnat, min fot som ännu känner din värme. 

I enkla stycken tackar hon gubben men mycket mån

om sin tvillings själ. Hon den andre, hon alltid lika 

fast. Tackandet bär därför spår av förhävelse av 

skam. 

jagets spår av blod. Separationens död i 

slamsor, förödelse. En slängd kniv genom samma 

fönster. 

En bild av friheten. Om friheten. Jag.