Jag tappade min telefon i marken när jag väntade på bussen hem från skolan. Skärmen sprack upp i ådror, som tunn is mellan sko och vattenpöl. Resan är två och en halv timme lång, mest motorväg och outhärdligt tråkig. Jag förstår inte hur jag orkade åka här, tur och retur, varje dag förut. (Men det orkade jag ju inte heller.) Två byten senare går jag av vid Strandvägen.

Nu tänkte jag säga att jag halkade fram på den hala trottoaren men det gjorde jag nog inte. Det var bara november, inte var det väl någon is då? Jag kommer inte riktigt ihåg, men minnet innehåller känslan av något kallt och kalt. Halt och svalt, som glatta gator.

Jag går ner för gatan, upp för trappan och rycker i dörren som är låst. Bakom den räfflade glasrutan är det mörkt. Jag trycker ned handtaget igen. (Det är fortfarande låst.) Lägger handen mot dörren. Knackar inte. Jag bara lägger handen där, öppen och utan tyngd. Så står jag i kanske en minut, mitt i en icke-knackning. Sedan går jag till baksidan av huset.

Altanen står där den alltid stått och jag tänker på alla igelkottar som bor under den. De kanske ligger i ide nu, ärligt talat vet jag inte ett skit om igelkottar mer än att de inte bör dricka mjölk men att jag ändå alltid gav dem liter efter liter i små rosa plastskålar när jag var barn. Brädorna knarrar under mina fötter och över mitt huvud hänger ett långt snöre med klädnypor. Ett namn på varje, mitt namn på en. På bordet ligger inte längre någon duk. Jag bryr mig inte om den vänstra dörren, den har aldrig varit olåst. Den högra är det inte heller nu. Handtaget är rör sig inte ur fläcken och jag fläckar fönstret med sminket på min panna som jag lutar mot det svala glaset. Mina näsborrar och min mun lämnar märken utav imma, som växer och drar ihop sig i takt med mina andetag.

På husets vänstra kortsida (sett från gatan) finns ännu en dörr. Jag går ditåt på knastrande grus. Det är mörkt ute nu och jag försöker smyga som för att inte väcka någon, fastän det knappt blivit kväll. Jag ser inte en centimeter framför mig när jag kommit ner för trappan som leder till källardörren, men i kroppen finns som tur är minnet av ungefär i vilken höjd ett dörrhandtag sitter. Men ja, ni gissade rätt, dörren var låst.

Nu börjar jag undra vad i helvete det är som pågår.

Jag återvänder till altanen.

En gång när jag var kanske nio år gick toalettdörren i baklås. Den gjorde det ibland. Jag bankade och skrek men ingen hörde mig för alla satt i tv-rummet och tittade på Bingolotto eller tecknade på gamla kuvert. Den dagen klättrade jag ut genom fönstret och sprang in genom dörren. Detta blev dagen då jag klättrade in genom samma fönster och sprang ut genom dörren. (Men nu går jag händelserna i förväg.)



På altanen står fortfarande fyra gedigna stolar i trä. I dem kunde nästan tre barnbarn få plats på bredden, någon gång på 90-talet när vi fortfarande var ganska små. Jag släpar fram en till badrumsfönstret och kliver upp. Jag känner mig lättad när jag ser att det inte är stängt, som det aldrig varit. Äntligen är något som det alltid varit.

På andra sidan fönstret ligger tiden och luften stilla. Elen är avstängd. Det enda som gör det möjligt för mig att se någonting är det svaga skenet från gatlyktorna genom fönstren. Jag öppnar badrumsskåpen och glor hålögt på de prydligt uppradade produkterna. Det ena är mer välfyllt och det andra innehåller en kam som jag drar genom mitt hår. Jag går ut i hallen och ser att det ligger en ficklampa på byrån.

Här är så många bäddade sängar. Lika prydligt som alltid, jag förstår inte vem som bäddat dem. Jag lovar att inte sätta mig och skrynkla överkastet, jag ska bara stryka handen lätt på. Jag låter den knappt nudda tyget, bara dess ludd i randigt orange, beige och brun kittlar min handflata. Om det hade funnits el hade jag satt mig vid datorn och lagt en Harpa, men istället står jag och stirrar på väggen som inte bara är en vägg utan fylld av speglar. Jag betraktar mig själv. Bländar mig med ficklampan. ”Som om det spelar någon roll!” utrbrister jag och dunsar ner på sängen.



Äh, nu ljög jag för dramatisk effekt. Jag satte mig bara, tyst och varsamt, på sängens gavel. Och så sträckte jag fram en fot för att stryka mattfransarna på plats.

I köket lyfter jag på telefonluren, men det bara tjuter. Jag tittar på klockan över dörrhålet och jag vet att den går för fort. Men jag vet inte hur mycket. Jag undrar om mamma undrar var jag är och jag undrar om någon har försökt att nå mig. Jag tittar på min egna telefon. Jag tycker att skärmen liknar min handflata, om min handflata vore ett nedsläckt avgrundshål. Samma små sprickor och streck.

På matsalsbordet i vardagsrummet ligger det olika högar med papper. Det känns inte bra. Jag rör dem inte, men jag tycker inte om att de ligger där. Jag vänder ryggen till och tittar istället på soffan. Den fula, underbara soffan. Jag trycker inte på tv-knappen (det finns ju ingen ström) men jag hör precis hur den låter när man stänger av.

Schhhhwumm.

Ett ljus som äts upp av skärmens svärta, dras in mot mitten och försvinner.

Tänk dig nu en kvittrande vårfågel. Tänk dig en fågel på vårens första dag, som väcker dig tidigt på morgonen. Solen lyser gul, sipprar in mellan persiennerna, lämnar bara små fläckar och ränder på väggen. En liten fågel med stor röst vill lägga vårens första kvitter på vårens första dag.
Det börjar

Shwuuuu-ii-uu...

Men avbryts. Och avslutas hastigt och hårt, inte bleknande.

Shwu!

Så lät det.
Exakt så lät det när han hade varit iväg en kort stund och kom tillbaka och såg att någon hade tagit hans plats i soffan. (Sedd från dörren till köket är det platsen längst till höger.)

Shwu! och en kvick gest med tummen, över axeln, för att visa i vilken riktning han önskar personen. Bort! Flytta dig från min plats! Jag sätter inte mig där nu heller. Jag sätter mig bara nära, där man kunde vara för att se tvn bra och för att nå att kittla honom under fötterna när han slumrade till med de klumpiga händerna knutna över magen.

Egentligen vet jag så klart vad i helvete det är som pågår.

Jag går ner en våning. Nu behöver jag verkligen ficklampan, hit når inga gatlyktor. Jag drar i vävtapeten på vägen längs trappan men hejdar mig i rycket. (Förlåt!)

Skafferiet luktar precis sådär. Ni vet. Mjöl och kanske lite kartong. Som barndomens önskan om hemliga lådor med knäck, gömda bakom högar av bakplåtspapper. Jag rotar efter syltkakor men utan fynd.

I tvättstugan ligger sängkläder och badlakan i högar högre än mig. Där luktar också precis sådär, ni vet. Sköljmedel på djupet. Liksom år efter år av sköljmedel. Sköljmedel ända in i märgen. Alltid borttaget ludd, alltid ett noggrant lugn och perfekt vikta lakan. Sträckta och manglade.

Jag ger upp, jag går upp. Slänger en snabb blick till vänster innan trappan. In i rummet med fondväggen. Ett gult motiv, en stig i en skog. Där har jag suttit många timmar och lekt i tanken, drömt mig in i bilden. Undrat vad som finns bakom stigens krön. Där inne är det alltid höst, min bästa årstid.

I hallen igen
faller min blick på en
liten skoknekt.

I hela mitt liv var den ett sagoväsen.
Nu ser jag plötsligt
att den alltid bara var

en ekoxe.


Inget här är sant!

Den räfflade rutan skallrar när jag låter dörren smälla bakom mig.
Jag springer. Jag kommer aldrig tillbaka!