Jag ger mig ut på promenad en stund,
fast det är kyligt, grått och vinden viner.
Flanerar gör jag alltid utan hund,

så jag kan hålla takten till terziner.
De följer lätt min lugna vandrarstråt
i dåligt väder och när solen skiner.

I livets gång med både skratt och gråt
ger promenader tid att reflektera.
I dag har mina tankar lutat åt

vad några andra sett och hört m.m.
och sedan skrivit ned med diktens mått,
som Bunyan, Dante, Milton, Joyce m.fl.

just sådana flanörer som har gått
igenom helvetet till paradiset
och kanske efter promenaden fått

inspiration att skriva på det viset,
att låta metern tukta tankens takt.
När jag ska vända hemåt genom diset,

blir frågan hur jag själv får detta sagt
i diktens form och utan sura miner.
"Där tanken sviktar står ett ord på vakt".

Jag skriver promenaden på terziner!