Det var inte för utsiktens skull
jag hade lagrat alla känslor i plåtaskar
men någonstans hade jag börjat och glömt sluta
Genom tiden hade en hög av diverse tankar
känslor lagrats upp till ett torn
högre och högre upp över horisontlinjen
längre och längre bort från marken
 Vet inte ifall det var det långsökta i tankarna
eller kylan som gav insikten
att helt plötsligt  
(fast processen sträckte sig över flera årslinjer)
blåste det kallt. 
Ett luftslott av misär
där mina inre demoner krönt mig till konung. 
I de tomma salarna ekade ensamheten retligt stickande 

Det är konstigt hur vi kan känna oss trygga
med vårt eget svärd mot strupen 
Att smärtan beständighet blir en trygghet i sig 
Men även den blinde kan se vägen ut ur en labyrint
Och barnet inse trollkarlens illusion 
Att trots vi splittrar oss i blytunga askar 
Tröstar oss med smärtan
Kan vi resa oss även när vi fallit
En dag skall även våra inre torn falla 
I spillrorna och pölarna möta vår sanna spegling 
Att vi egentligen inte behöver vara rädda
Att vi aldrig var våra känslor och självhat.
Att spindelnätet vi spann var bara lösa trådar