Sitter tyst å lyssnar till mina snabba hjärtslag,
de ser inte hur dåligt jag mår,
jag ler och hänger med i samtalen, men inombords är jag nån annanstans.
Reser mig och går iväg med samma känsla som igår.
Jobbar på tills nästa rast och sen börjar allt om.
Ser på var och en och
undrar alltid om det finns nån som förstår?
ska jag våga träda fram
och säga det jag egentligen vill?
Våga skratta högt, våga stå upp för min egen åsikt.? Våga visa vem jag är!!

Men jag fortsätter i den anpassade roll jag har
håller fast i fasaden de inte kan genomskåda
för jag har inte modet att bryta deras tilltro,
vågar inte släppa lös allt det känsliga och svaga,
för tänk om de inte tänker som jag....

Att Analyserar varje uttalande, dissekerar varje litet tonläge,
bearbetar varje blick och gest,
både deras och mina tar på krafterna !
Mm jag bara kunde slappna av och inte ta allt så personligt och djupt.
om jag kunde förstå att de säkert tycker om mig som jag är.
Men rädslan tar över mitt förnuft, och jag flyr in i min trygga sfär.
Ryggar alltid tillbaka så fort nån snuddar vid den jag egentligen är,
fast jag vill dra in dem och visa dem min fantastiska färgstarka värld.
Men hur ska jag våga avslöja allt som pågår inom mig?
Hur ska jag inför dem,
kunna få alla de konstiga och känsliga tankarna att verka normala?
vem kan härda ut mitt djup och orkar ta sig an all min misstro inför mig själv?
Ingen orkar väl ta emot så mycket och på en gång
på en vanlig kafferast?

och hur ska man ens kunna hitta en likasinnad,
I denna robotliknande värld,
i detta outtalade förbud att vara en konstrast.?
Det är inte tillåtet att vara svag!
Ens sanna känslighet och bekräftelsebehov får inte exponeras!
så hur ska jag våga vara jag i detta kritiska samhälle?
Kanske någon kan övertyga mig en dag,
att inte forma mig efter någon annans behov eller åsikt.

Tänk att bara kunna stå över alla social tabun, normer och principer och leva efter sin egen övertygelse, utan att såra eller döma någon annan.
Så länge man håller sig inom rimliga gränser,
så borde man ju berömma de som lever så....

Men vart finner jag modet,
att blomma ut som den jag egentligen är......
Hur länge ska jag leva med det sanna jaget inombords,
alltid för lättsam och alltid för deras skull,
men egentligen för svår att förstå sig på, och alldeles för känslig för deras smak...
så för allas trevnad, förbli jag den neutrala, lättsamma och rara
då sånna personer är svåra att kritisera
och då är jag safe,
ännu en kafferast......