Min sista simtur var skön, jag simmade självsäkert långt ut i den stora sjön.
På tillbakavägen så var det motströmmar, långsamt så tog mina krafter slut.
Snart så var jag en tepåse som åkte upp och ner i vattnet, och de första 
kallsuparna gav mig panik, jag skrek på hjälp, men jag var flera hundra
meter ut så mina skrik nådde inte fram i motvinden. Jag började tänka på
döden, hur jag i många perioder hade längtat efter den. Nu var den strax här.
Nu kände jag en desperat trotsig och rasande vilja att överleva.
Jag flaxade i vattnet, jag hörde mina vänner skrika mitt namn. Till slut så sjönk
jag under ytan, en meter djupt, tre meter, och jag drog in vatten i lungorna.
Medvetslösheten kom som en underbar befrielse, en ljuvlig frälsning från plågan.
Jag svävade i en tunnel utav ett skarpt varmt ljus, och allt jag kände var frid.
Frid och glädje. Min mor och far stod med utsträckta händer en bit bort och
ropade mitt namn med kärlek. Jag var alltså död. Det fanns inget obehagligt
i det och jag mötte döda vänner, mina far- och morföräldrar, min bror som
jag inte träffat på drygt femtio år. Och allt vi kände var ömhet, frid och glädje.
Min begravning blev inte dyster och gravallvarlig, alla visste vad jag önskade
mig för slags avsked. Micke körde en utflippad stand-up, och mina vänner
och nära och kära skrattade. Det blev en efterfest där alla var uppsluppna.
Och jag såg hela min begravning, jag svävade uppe i valven i kyrkan, och
och var med på begravningspartyt. Jag kände mig nöjd och tillfreds med
mitt liv. Problemfritt hade det absolut inte varit, men jag hade älskat och
varit älskad. Himmelriket är underbart. Fantastiskt, Vi mår så bra här.
Det finns ingen död, det är bara en hemkomst, en jublande stillsam fest.