som för att fira
alla skott som avfyrats
för att skina
benen på ryggen måste hinna
pausa varje tvång på min näthinna
där jag svindlar din svindel
tar tillbaka
inget mer än min del
finn fem fel
att bli en att bli stark att bli fler att bli helt hel

och benen viker sig nästan
min hästsvans
sviker mig rättframt
lockar sig till fosterställning i korkskruvsvals
knäna i jorden satta som frön
reser mig aldrig men vill heller aldrig nånsin dö
stelfödd stendöd
inombords finns ändå alltid het glöd
fågel fenix
tvinnad i makramé till helix
flätar slätar ut tråden
hur ni tror att ni är de enda som ger mig råden
en dag i taget men planera
städa lite till men jag är inne på att sanera
helix med fjädrar
läs mitt DNA hur du vill för jag vägrar

mäter min intelligens i liter
och jag skiter
i hur jag sliter
good enough är mitt mål men det biter
inte på min cykel
allt är ju fel
det de inte fattar är att allt är min del
mindre än er
större än alla
för stor för dödliga armar att kunna omfamna
för liten för ögon att synda syna var jag hamnat
Vivere Eligere
snälla bara stanna

för jag viker mig på mitten
tranor i origami mitt i vintern
kastar arken på jaget som sitter
rullar med papper i vitt än
sparkar på den som ligger
knäna i jorden spricker
vår i förskott fast vintern aldrig var min vän
vik upp till tusen
till du är frusen
jag är isen
fågel helix utfläkt utviken
invecklad är jag allas utmaning
hör min sanning
räknar möjligheter fastän jag är blind
går på känsla
jag vill avgränsa
gränsla allvarligt tills otalt blivit ofarligt
askan sover ta det fucking varligt
varför är det totalt oförklarligt
hur något småskaligt
bryter ner mina dar likt
eld och atomer
när jag sover släpps bomben över
vardagen i livet
allt jag mest behöver

känner doften av nikotin
kapsla in den spara återvinn
jag har vitt vin och
mitt liv
faller alltid fortare än min inre strid
den inre synen
fastklistrad på huden
känner ingenting när du rycker ur den
trycker in den
igen
och halv fem
rinner bakslaget ångesten
nerför benen
ni får aldrig se vem
jag träffar efter att jag åker hem

jag är ett minfält
ni har fan ingen känsla
ingen aning vad erat samhälle avgränsat
jag är biten
av ert carpe diem
avlägsnar spåren av dagen
sista striden
helt snedvriden
av medvetandet som alltid river
allt ni bygger i tanken åt mig
det jag klarar kommer ändå aldrig gynna dig
skynda dig
synda mig
vänta spänt på ännu ett nej

vänt och vridit på varenda tanke i år nu
jag är en åskskur
jag är en tornado turning torso bröstet snurrar itu
jag är en havsbris när ni går på tunn is
jag är fågel fenix misstolkad på fel vis
jag är saharas djävla öken
sällan hot nights men tro fan att jag söker
mening med mening skriver verbal judo
jag säger nej så ni säger ja
vi kompromissar väl med jo
döp era stormar efter mitt namn
vågskvalp dränker göteborgs hamn
hans famn
nånstans
för långt borta jag ger inget alls
jag är ditt earthquake
ständigt beräknad men oberäknat running late
ändå
Eligere Dolor
ärrad fortfarande efter alla tusen år.