Gråten är fortfarande i halsen när han kliver innanför sin dörr.
Inte ens hemmet känns tryggt längre, inte som det gjorde förr.

Spelreglerna var klara, det var få saker han behövde göra.
Saker han inte gillade, som han inte kunde uppfylla,
så han har bara sig själv av skylla.

Han är feg för att han inte står upp för sig själv.
Han är feg för att han springer där ifrån.
Han är feg om han pratar om alla slagen, alla skratten, alla hån.

Du vet att allt han säger är en överdrift, det kan omöjligt vara en så stor grej.
Det är så du resonerar,
Tills den dag det händer dig.


Hon sitter på sitt rum med huvudet i knät.
Hon skäms för det som hände, för det de gjorde, för det hon tillät.

Hon var trött och berusad, hon ville bara hem.
Hon visste inte vart hon var, så hon tog hjälp av dem.

Hon hade kort kjol, röda läppar och höga klackar så hon knappt kunde gå.
Klart att hon ville, om hon var klädd så.

Hon var fullt medveten när de började ta på hennes kropp.
Så du står på deras sida, hon kunde sagt stopp.

Hon sa ingenting, hon sa aldrig nej.
Det är så du resonerar,
Tills den dag det händer dig.