Gåshuden växer långsamt medan jag sitter på trappan i kylan. En ensam fågel sjunger sorgenssång i närheten samtidigt som jag tittar runt om mig.

Fotstegen hörs när de raskt möter gruset på vägen, jag stannar upp och försöker höra vart de är på väg. Vinden flyter sakta i luften och ger inte gåshuden en chans att lägga sig innan den på nytt sveper längs min tunna kofta.

Vinden tar allt för ofta nya tag i mitt hår men det gör mig inget ont. Bilarna kör förbi en sådan fart att jag inte hinner med. Fotstegen hörs oftare och oftare och chatter i backgrunden förstör tystanden jag var ute efter. Ensamheten jag befinner mig är oftast den jag behöver men inte vill ha.

Det är oftast i stillheten man hör det mesta. Det är oftast i kylan man känner sig varmast. Det är oftast fågeln som ensamt sjunger inte gör det av sorg utan av lycka.

Hör fågelns sång av lycka, låt den påminna dig om lyckan i ensamheten.