Ditt vita hår så fluffigt oklippt
Inga vackra vita tänder kvar
Dina hörapparater hör ingenting
Dina magra händer gör ingenting
Men pappa då
Det är ju jag
Din dotter den yngsta
Dina bruna ögon är vilda
Främmande blick bortom sans
Men pappa då
Var är Du någonstans
Du sitter och kramar ett gosedjur
En liten apa ger dig tröst
Du pratar osammanhängande
Är arg
Och vill åka hem
Skakar och slår på rullstolen
Men pappa då
Res inte på dig nu
Ställ dig inte upp
Dina ben håller inte nu
Inte heller din kropp
Livet säger stopp
Men pappa då
Det är dags att ge opp’