När jag vaknade i morse så visste jag inte vad det var för dag.
Visste inte var jag var och inte vem jag var. Jag vet vid lunch fortfarande inte vem jag är eller vem jag har varit. Minns inte vad jag har drömt. Minns inte vad som sagts och inte vad som hänt. Ett susande tomrum i huvudet. Ett pulserande nu utav ingenting. En släng utav gränspsykos. Känner mig som en aniaramänniska i ett rymdskepp kommande från ingenstans och med destination ingenstans. Det brukar gå över på eftermiddagarna. Eller så är och blir det limbo hela dagen. Det känns som att någon eller några hatar och avskyr mig. Demoner och onda andar? Att man är paranoid betyder inte att man inte är förföljd. Av djävulen själv? Jag blundar och blickar, lyssnar inåt, och det är helt tomt. Ska läsa klart Hermann Hesses roman Demian. Det kanske kan hjälpa mig ur det här jävla tillståndet. Jag förstår att folk tar livet utav sig.
Men jag kommer inte att göra det. Jag är för vacker och envis.