Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Necessären

Du undrade varför jag aldrig packar upp min necessär. Jag stannade upp i tandborstningen för ett ögonblick. Jag hade aldrig riktigt tänkt på det själv, men det stämde nog, att jag brukade låta grejerna ligga kvar där, mellan turerna. ”Jag åker ju iväg så ofta” svarade jag, med huvudet bakåtlutat och munnen full av tandkrämsskum. Sedan spottade jag och stoppade ner ansiktet i vattenstrålen. När jag rätade på mig igen så log du svagt mot mig, och höjde lite lätt på ögonbrynet, som för att säga att du egentligen kände till sanningen. Vi pratade inte mer om det den kvällen. Inte under de närmsta tre månaderna heller för den delen.

I februari åkte jag och två vänner till Barcelona, för att möta våren, men där var snöblandat regn. Det fanns åtminstone öl. I den fuktiga natten vinglade vi fram längs La Rambla, med sockersträva tänder. På hostel-rummet rotade jag fram min svarta necessär och kände efter tandborsten. Däri låg också min deodorant, min Hugo Boss-parfym, en sliten engångsrakhyvel, en nagelklippare och en karta huvudvärkstabletter. ”Buenos noches” mumlade jag tyst för mig själv innan jag la mig och drömde romantiska drömmar om ett liv på flykt. Dagen därpå kom vi hem till ett köldslaget, närmast förlamat Sverige, i ljuset av en rosa skymning. Snart var allt mörker och jag satte mig på tåget mot vårt hem.

När vi återförenades i en kyss så var det som att dina läppar sökte efter mitt hjärtas slag. Det var som att det bodde en fråga i varje beröring; ”älskar du mig?”. Du tryckte dig hårt mot mig, i en stund av ömsom saknad, ömsom desperation. Du luktade hudkräm och jag luktade bakfylla och Hugo Boss. Du frågade mig hur resan hade varit, men orden tycktes tomma. Det fanns nog mycket annat du egentligen skulle vilja säga, men vem vill komma hem till en storm? Du visste nog att mitt hjärta är lätt som en fjäder. Istället gick dagarna och veckorna och min väska förblev packad. Om kvällarna kunde jag se dig snegla mot mig, när jag efter alla kvällsrutiner åter la ner min tandborste i min svarta necessär. ”God natt” sa jag i en flyktig kyss och somnade. Du låg sammanbiten på tidens sträckbänk, medan jag försvann mot nya horisonter. Om kvällarna gjorde jag allt för att styra samtalen mot trivialiteter, tills den dag du avbröt mig, mitt i tandborstningen. Du undrade varför jag inte hade packat upp min necessär. Jag stannade i rörelsen och höll kvar tandborsten i handen. Nu med ett betydligt hårdare grepp. Du log svagt, men kyligt, och höjde lite lätt på ögonbrynet, som för att säga att jag inte kan ljuga mer. Om några timmar sitter jag på ett tåg härifrån, tänkte jag. Det är bekvämt att jag åtminstone inte packat upp min necessär.




Prosa (Kortnovell) av blekhet VIP
Läst 47 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2019-03-11 14:27



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

blekhet
blekhet VIP