jag står där
tillbaka
motståndet finns bara i vissa
och för dom verkar det
vara en svaghet
jag begriper inget längre

vilka öar
vilka släktträd
a hundred unions in the snow
i watch them walking, falling in a row

tunnelbanevagnar bara väller fram
som en enda stor familj

det spelar ingen roll om någon vill
åt ett håll
den gemensamma vägen
går åt ett annat

och det blir som
nästan platt
banalt
men Döden
att tappa någon
att inse vad det faktiskt innebär
på riktigt skriva ut det
att man aldrig mer kommer att få träffas
det får hjärtat att svikta
och huvudet att gå sönder

tunnelseendet visar vägen
leder ett litet liv framåt
under den försvinnande vita himmelen
jag fattar ärligt inte vad nån menar
med att fungera
i allt det här