Mitt minne hånar mig,
fastän det är mycket tid som förflutit sedan han skapades.

Men det är bara hans bittra sida som hånar mig.

Han hånar mig för att jag inte handlade på något annat sätt.

Han förlåter mig inte för att jag drog med honom,
när jag föll som hårdast.

Han slog sig ganska illa,
och låg tyst och stilla i många år.

Nu mår han bättre,
men han har mycket svårt för att läka helt.

Nuförtiden kommer vi bättre överens.

Han dyker upp när jag minst anar det,
och begär lite uppmärksamhet.

Och det har jag givit honom.

Och vi har talat mycket med varandra,
de gånger han dykt upp.

Det blir långa intensiva samtal.

Och mer lär det bli.

Han har väldigt svårt för att glömma,
vilket i och för sig inte är så märkligt då han är ett minne.

Men vem vet.

En vacker dag kanske han till och med slutar håna mig?