Som en bedagad dam i salens gömmen
framträder hon i aftontimmans ljus
på väggens mönstervåder, som om drömmen
beklädde väggarna i hennes hus.

Ett smycke är hon, gjort av bondehänder,
ett skåp av trä, bemålat ljust och lätt.
Fast hon är nött och gnagd av tidens tänder,
är kroppen ännu svängd på spänstigt sätt
i en fransk fason, svensk bonderokoko,
med fina furutappar sammansatt
och inte framtäljd grov, helt apropå,
som om man inte fått på prima virke fatt.

 Vad har hon varit med om genom åren,
den gamla damen där på salens vägg?
Av husförhör med prästen, dans med dåren,
allmogekvinnor och av män med skägg
har hon berörts i livets alla skiften
av människor i fester eller nöd,
i sorgens stunder, under brudlopps giften,
av barnafödslar eller någons död.

 Den hinner knappast upp, den tunna dörren
med räfflad ruta under målad blom
och handsmidd nyckelhålsomfattning, förrän
där uppenbarar sig en rikedom!
Där hänger silverskedar, brännvinsskålar
står bredbenta på hyllans slitna skänk
och aftonsolens låga rodnad målar
en sliten psalmbok med ett guldsnitts blänk.
Ett lönnfack gömmer damens unga hjärta
med ungdomsårens storm och känslorus.
Ett brev, en näsduk, en berlock av smärta
ger aningar om flydda tiders brus.

 Du gamla väggskåp ifrån Hälsingland,
du hänger skön som levnadens modell
i seklens gång. Fast tom och tyst ibland
är du en  evig förebild och eternell!