den guldgula solen

den klarblåa poolen

de svaga aningarna

de många förklaringarna

jag tappade fästet

nålen slant ur handen

hon stickade sockor

hon virkade dukar

jag sydde kläder

stoppade strumpor 

vi var så olika

men ändå så lika

noggrannheten

sannfärdigheten

medvetenheten

men angelägenheten 

den blev som smeten

berömmet uteblev

det satt och teg

i ett hörn med beska

liksom gömd i en väska

svaga aningar om beröm

för min perfekta handsöm

men så kom kritiken

sedan räknades inget mer

hon klev över lik sen...

jag ser vad som sker

med tiden

jag förstår

mer och mer 

hon sa aldrig att hon älskade mig

hon fick sina systrar att varna dig

sakens karaktär

det aldrig tär

jag svär på

allt kan gå

för har jag genomlidit det här

då kan jag hantera det där

som svider och svär

och som lämnar begär

jag bara är som jag är

ber aldrig om ursäkt si så där