:Så du kommer tillbaks igen. Krypande.

:Ja. Jag trodde alltid att jag kunde värja mig från Göteborg, skydda mig, men jag kommer alltid tillbaka.

:Till mig också.

:Vad menar du. Du är ju alltid här.

:Du blir kallad av så mycket. Och då springer du. Som om det var din plikt att följa alla galna röster bara för att de ropar så så högt. Du blir förförd av en feberyra. Du fastnar i en hägring, silar sand mellan fingrarna. Men du ser det inte. Du bara fortsätter springa, stanna, springa. Ingenting är beständigt för dig.

:Du är väl.

:Väl? Vad vet du om det. Du är aldrig kvar länge nog för att jag ska hinna fastna på dig. Du tar mig för givet.

:Vi delar så mycket. Vi är delar som klickar när de sätts ihop, som ett pussel för barn. Det är lätt, enkelt, självklart med oss. Vi delar samma kropp, samma liv samma bakgrund. Jag vet alltid var du är. Du är alltid här.

:Du har aldrig tänkt på att jag kanske inte heller hör hemma här? Ta med mig. Lär känna mig. Om du ska försvinna in i andra sammanhang, andra kroppar, andra sagor, ta med mig då.

:Jag förstår inte.

:Du lämnar mig här, stoppar in mig i en flyttlåda, parkerar mig i mörkret. Och ändå förväntas du hitta mig på de mest avlägsna platser. Fast du redan vet att jag är här. Jag är alltid här. Jag är alltid här. Så länge du lämnar mig är jag kvar här och då kommer du aldrig hitta mig någon annan stans.

:Jag är ju nyfiken. Jag vill se mer. Jag behöver inte dig att hålla hela tiden. Alla som vandrar har inte vandrat vilse. Vissa tycker om att vandra.

: Så ta mig med då.

:Men hur? När jag packar så får du inte plats
Jag har alla mina kostymer, alla mina rustningar, allt mitt teatersmink. Du får inte plats.

:Du tror du är så jävla modig, som är ute och når. Som ser, som tolkar. Men vad hade dina följare sagt om de visste hur du egentligen är? Att varje gång du landar här, i det ställe som förväntas vara din trygga hamn, ditt riktiga hem, drabbas du av en klump i magen så stor att du knäcker tre Atarax och somnar, avskärmad, döv. Du slipper lyssna, du slipper höra, du slipper förstå. Går på om att du har bytt ut ditt modersmål och kultur när du egentligen aldrig hade någon att förlora. Vet du vad jag tror? Jag tror inte alls du hatar Göteborg. Du hatar inte Sverige. Du hatar mig. Och mig blir du aldrig på riktigt av med. Hur långt du än springer ifrån mig.