Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
gammalt i nytt fodral


[dikter om dikter] en slags samlad monolog

- BERÄTTA OM DÅ.

en tid slogs han alltid
med sig själv tills något dog

när han vunnit drack han
gravöl med liket




- MEN VARFÖR DETTA SJÄLVPLÅGERI?

en tid fanns det bara
vackra lik och fin musik

fyllorna var mjuka

varje kant viljelös




- OCH DIKTERNA DÅ?

de låg ännu ofödda





¤





om dagarna låg blanka
blev vi höga i soffan



en dag
slog vi sönder
lägenheten
kastade ut allt
genom fönstret
och natten blev
en tidlös kapsel
ett långsamt sjok
i takt med musik
och berusat
raseri



vet att
aldrig blir
någonting
så vackert
och anspråkslöst
som tiden då det kvittade lika
om marken höll eller gick sönder
under våra fötter

och bara
ett ögonblick senare
är alltsammans
gulnat
och dyrt





¤





- VAD VAR DET DÄR?

en bearbetningsprocess.
en öppen monolog.
ett slutet utrymme.

bestäm själv



- MEN VAD ÄR DÅ EN DIKT?

bara en samling ord som slitit sig
från sina förtöjningar



- HUR?

platser som
hela tiden upphör
i det att någon
läser dem



- VEM SKRIVER DIKTER?

ensamma människor



- VARFÖR?

för att umgås med läsarna



- VEM LÄSER DIKTER?

ensamma männsikor



- VARFÖR?

för att umgås med sig själva
genom diktaren



- DET LÅTER MENINGSLÖST

det måste finnas plats för sådant också



- MEN VARFÖR VILL NÅGON SKRIVA DIKTER? ELLER LÄSA DEM?

för att plötsligt faller man in i sig själv och finner någonting oväntat





¤





ritualer är rustningar
i ett pågående krig

cigaretter och blommor kräver fingertoppskänsla

ett nyrakat kön
står naket och varmt
låter bäraren med värdighet kvar
i kroppen lyssna till


dagens dikt klockan tolv

land- och sjöväderrapport

musik

maj-himmel





¤





allt detta är en darrande fantasi;
även det autentiska; magtrakten
som leder vidare ner mot könet;
och poesin som pulserar där;





människan är av naturen
ett borttappat barn

ett nyckelhål
en hålighet

en tiggare
en gammal sägen
en sluten flyktväg

ett löfte
ett minfält
ett skriande behov

människan är av naturen
ett gråtande spädbarn

en tröstlös nervbana
ett urverk



hon tvingar andra in i sig
som hon tvingar sig själv
in i andra

och
hon har tur om hon
någonsin lär sig
kalla något för
kärlek



allt hon vet om tid
glömmer hon när
det regnar

allt hon skriver har
en destination

allt hon ser finns

allt hon gör händer

allt hon någonsin
vetat försvinner





¤





jag är en utkastad dikt / ett bildspråk


..och regnet som bär sitt eget språk
kräver ingen som lyssnar -
det faller perfekt



..och björken som bär sitt eget språk
lägger svartvita dikter i blicken -
bildar en yta



..och nyanserna som bär sig själva i regnet
blandar sig med himlen -
målar dig perfekt



..och jag som inte kräver något eget språk idag
låter en björk och ett regn
bära fram mina alster -



sedan står jag med dikter
som är sina egna inhägnader;
rad för rad; ett främmande språk
som plockar fram sig självt:





jag är av naturen / självupptagen /

en obotlig sjukdom utan förlopp /

en gammal gata / en bardisk / ett fyllo /

en utkastad dikt





¤





och morgonen
är ett sprucket skal

ingenting mer

ljuset
som sipprar ut ur kroppen
torkar till skorpor

blir till segel av
blodiga lakan

ingen dröm i sikte från
strandade vrak
och allt är
vad det alltid har varit:

lögn och förbannad dikt





¤





- VART GÅR VI?

genom skogen



- FÖRBI GRAVARNA?

förbi allt



- OCH TRÄDEN LÅTER OSS BARA PASSERA?

de låter oss bli vind



- VAD ÄR DET FÖR MENING MED DET?

det finns ingen mening med det



- VARFÖR FINNS VI DÅ TILL?

kärnreaktioner.
slump



- SKAPAT AV VAD?

stjärnstoft.
guds finger.
den stora smällen.



- TILL VAD?

avbilder



- AV VAD?

våra motsvarigheter



- VAD ÄR VÅRA MOTSVARIGHETER?

spegelbilder



- VAD ÄR DÅ GUD?

en allvarligt ställd fråga



- OCH VAD ÄR SVARET?

dödsångest



- FINNS DET FLER SVAR ÄN SÅ?

nej






Fri vers av mitt nya namn
Läst 54 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2019-03-18 01:08



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

mitt nya namn
mitt nya namn