Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Tantalisa, farbror Åke, Steven och Tasso

Familjen hade flyttat från omodernt till ett nybyggt modernt bostadsområde. Det var mamma och styvfar, jag som skulle fylla nio år, Johan som skulle fylla sju år och mammas och styvfars bebis. Ett fjärde barn var på väg.

Flytten gick mitt i vintern. Vilken fröjd det var att få värme och varmvatten. Gasspis och ett litet kylskåp. Inga frysrosor på fönstren, trots att det var sträng kyla ute.

Bredvid oss bodde en liten familj på tre. Mamman hette Ann-Lisa. Johan och jag döpte henne till Tantalisa. Stackars Tantalisa led av svår ledgångsreumatism. Hon låg oftast, precis som prinsessan på ärten, i en hög säng med många staplade madrasser.

Pappan i familjen, som hette Åke, fick alltid bära henne till matbordet, toaletten och TV-soffan. Tantalisa var stel som en trädocka. Ändå skrattade hon och var glad. Jag minns att min bror och jag förundrades över detta. Farbror Åke var en mycket kärleksfull och omtänksam man. Det var en helt annan atmosfär i deras familj, än den vi levde i.

Farbror Åke och Tantalisa hade en son som hette Steven, som var jämnårig med min bror. Han var snäll och ganska lättlurad.

Johan och jag ville gärna vara ute och leka med andra barn. Bygga kojor av överblivet byggmaterial, som fanns kvar sedan husen byggdes. En gång, när vi inte fick gå ut, så hängde vi ut genom vårt sovrumsfönster och ropade på Steven. Han var ute och rastade deras fula lilla hund, med underbett. Hunden hette Tasso.

Oftast var det farbror Åke som rastade Tasso precis nedanför vårt sovrumsfönster. Johan och jag brukade öppna fönstret på glänt för att lyssna, när farbror Åke pratade med Tasso. Den stående repliken var

  • Tasso, har du bajse färdit nu?

Varpå Johan och jag fick ett skrattanfall. Nåväl, nu var det Steven som så lägligt var ute med hunden. Vi ropade åt honom att han skulle komma fram till fönstret. Sedan bad vi honom att ringa på hos oss och fråga om vi fick gå ut och leka. Jodå, det gick han med på att göra. Vi hoppades att styvfar skulle ge sitt tillstånd, när Steven frågade.

Det ringde på dörren. Styvfar, som tvingade oss att kalla honom pappa, öppnade. Utanför dörren stod Steven. Johan och jag smyglyssnade i köket. Hörde Steven säga följande

  • Johan och Elisabeth bedde mig att ringa på och fråga om de fick komma ut och leka.

Dörren slogs igen med en smäll. Johan uppmanades att hämta mattpiskaren. Den fick dansa på våra stjärtar för tilltaget att tubba Steven att ringa på. Vi visste ju att vi hade utegångsförbud.

Ännu var vi lyckligt omedvetna. Vi befann oss bara i helvetets förgård. Allt skulle bli värre. Skadorna blev många i både kropp och själ, för oss alla.




Prosa av Elisabeth Nilsson VIP
Läst 207 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2019-03-19 17:56



Bookmark and Share


  KattenKin
Bra berättat. Tufft när man behöver hjälp av andra och det slutar som stjälp!
Berörande.
2019-03-26

  Lars Hedlin VIP
Oerhört starkt och känslosamt!
2019-03-24

  Öknens Ros VIP
Barnets utsatthet, ingen förskoning från det hemska som väntar.
2019-03-20

  Feliaxel VIP
Man får hoppas att livet blir ljusare så småningom
2019-03-19

  ULJO VIP
Så stark text. Berörande, mycket.
2019-03-19
  > Nästa text
< Föregående

Elisabeth Nilsson VIP