och vissa slut är pompösa
jag minns hur jag lämnade förra
vi höll varandra i händerna och grät
kysstes på hållplatsen och gick sönder
24 brev senare och jag är fortfarande sönder
men bestämde mig för att
gå vidare in i nästa kapitel

//

och det börjar bli banalt
att jag kan falla såhär
gång på gång på gång
det är som om jag fick vara prinsessa
i alla sagor som var för dåliga för att
återberättas

//

det är inte ens till honom jag skriver
han har aldrig haft en röst
aldrig varit en dig
aldrig varit en mottagare
ibland tror jag han är statist även i sitt eget liv
(jag ville bara ge honom en chans att inte vara det i
mitt)

//

det är banalt, visst är det väl det
när vi börjar sila undan kärleken i sexet
vi behandlar känslorna som fettet som fastnar
längst kloakmynningarna

//

om en vecka sitter vi i samma klassrum
stirrandes tomt förbi varandra
jag kommer le och skratta extra mycket åt allt
sminka mig mer än jag behöver
dansa vidare i höga klackar så som jag alltid gör

och han kommer inte ha svarat
på mitt meddelande då heller
jag fick säga sista orden
som ett pistolskott
dödade jag den lilla tid vi hade tillsammans
det är banalt
att prata om ett oss
det var väl aldrig mer än två ensamma människor i en konstig ansträngd situation

//

jag är bara

lite
larmslagen
av tystnaden som kommer följa
hur något blev
absolut
absolut
ingenting

//

jag blir med ens varse
om hur ömtåligt ett minne är
nu, när det är allt
vi någonsin
blev

//

fråga tystnaden
den säger att vi aldrig ens fanns