... är tyvärr någonting
om vilket jag själv
alldeles på tok för mycket vet ...

Minnet i sig
är stabilt 
och allt annat än labilt ...

Så på min egna
individuella nivå
har jag inte något problem
med att vare sig
se eller förstå
hur mitt eget minnesarkiv
ser ut med avseende på
såväl infrastrukur
som på hur det mina minnen
hanterar mellan nu och då ...

Stundom är en del 
minnen
lite svåra att finna
då det under vissa perioder
varit lite för mycket att minnas ...

Då kan det ibland
kännas som om
jag skulle behöva få
en hjälpande hand
som kan ge mig support
när jag börjar förlora min tro ...

Min tro på 
att 
även om minnen
ibland kan synas försvinna
i perioder
där minnen kommit att bli
en alltför stark avbildning
av för respektive period 
rådande samtid i mitt liv ...

... Och det känns som om
de minnen jag söker finna
väljer att gömma sig för mig
och låta mig tro 
att det är möjligt 
för dem att fullständigt försvinna ...

Då alternativet 
enligt någon del av mig
vore förödande 
för min fortsatta tilltro
till såväl tillvaron som livet ...

Men även om 
de minnen jag söker finna
synes ha valt att försvinna ...

... så vet jag med allra största säkerhet
utifrån min synnerligen goda kännedom
vad avser själva infrastrukturen
att även om det under vissa perioder
kommit att bli som så
att minnet fyllts på
med rikligt blandade minnen
varav lite väl många 
varit som invaderande horder
som förmörkat mina sinnen ...

... att allt 
precis allt utan undantag
finns kvar ...

Kvar för mig 
att söka återfinna ...

- Är dock lite mörkrädd
och inte så benägen
att på alldeles egen hand
ge mig in i vare sig
skrymslen eller vrår
jämväl ej heller
skumma återvändsgränder ...

Också i dessa fall
behöver jag dig
som jag så ofta tjatar om
att du fattas mig ...

Ty hjälpande händer
kan inte i sig
bli till någon större nytta för mig
om de inte tillhör 
någon jag älskar 
och känner tillit för ...

Någon som dig
som genom din kärlek
förmår att återtända
ljusen inom mig ...

Ljus som belyser
varje litet skrymsle och vrå
i hela det minnesarkiv
som omfattar tiden
mellan nu och då
utan undantag 
för en endaste dag
under hela mitt liv ...

Men i min ensamhet
vore det en katastrof för mig
om för många gömda 
och för min egen skull glömda
minnen skulle börja återvända ...

... utan stöd av någon som dig
vilken är ämnad för mig ...

Tanken i sig
skrämmer inte så lite mig ...

Det får bara inte hända!

Det vore inte så bra
för den framtid
vi båda önskar ska bli
en lycklig tid
under resten av våra liv ...

... Ty vissa minnen
kan under ogynnsamma omständigheter
förmörka och släcka ut 
en del av de allra viktigaste sinnen
vilka vi behöver 
för att det ej ska kunna hända
att 
det dessa minnen
en gång fick oss att inom oss känna ...

... ska få oss att återuppleva
det som om vi återvänt 
till det som ej längre är
men som vi minns har hänt ...

- Någonting vi bakom oss
lyckats lämna
och över tiden
komma över ...

... så länge ingen 
någonting om det 
för oss åter börja nämna ...

... och ljuset ännu ej 
varit tänt ...

Behöver verkligen dig ...

... Ty vare sig 
jag det vill eller ej
känner jag att minnen
som inte alla 
är så snälla mot mina sinnen
så sakteliga
åter mot ytan börjar stiga ...

Det känns inom hela mig
som om det skulle bli lite väl mycket
för mig utan dig ...

... nära tätt intill mig ...

Nej! Det är inte din uppgift
att bära upp mig 
och eller att lösa 
allt det som i minnesarkiven
ligger och tynger och smärtar mig ...

- Men din kärlek
och den tillit du får mig att känna för dig
tänder inte blott bara ljusen inom
utan  väcker även upp 
obegränsade energikällor
vars flöden av kraft och inspiration
emanerar från 
den kärlek du väcker inom hela mig ...

- Tillsammans med dig
existerar det inte något
i Universum vilket
skulle kunna skrämma mig ...

... Eftersom det ej
finns någonting som är omöjligt
när jag vet att du finns för mig ...

... och att du känner likadant
tillsammans med mig ...