För första gången sjunger koltrasten kolibrin och i gångtunnlarna en eller flera vattenpölar, som matfolie som bordssilver. De tunga lastbilarna rullar på gruset, bort ifrån parkeringsplatserna och oxdragarsångerna. Man spränger i källaren i berggrunden i rena graniten och orakade kön sveper förbi, paketerade i slöjor av maneter och softat glas och de dubbade stönen passar inte ihop med munnarnas vrängande arbete. Min målbild är att våga gå hem, att inte vara rädd för mina egna sittmöbler, att omforma min kropp så att den passar, att ljuga om förändringen.
Flamingos och paralytiska bävrar i en sky av sumpgas på det sluttande planet utanför mitt savande kaffefönster och på psykakuten är glasögonen alltid putsade och hör inte nödvändigtvis ihop med den torra hand som sträcker fram ett leende. Jag visualiserar ett plötsligt avsugande i en hiss av en snäll tant med pastellfärgade papiljotter och brandgula läppar och bakom mina solglasögon ser jag en skinnjacka, jag ser ett blankt bakåtstruket hår, jag ser att någon är här.
*