I min apatiska värld, känns en glädjesorg som egentligen inte existerar,
utan ligger gömd bakom mina skulderblad.
Glädjesorger som föds via en erotisk maktkontroll,
en sensuell livsåskådning som tränger sig genom mina pulserande ådror.
En framtagen ideologi om hur sinnet ska agera, hur individens existens ska se ut och hur man som människa är framtagen för att vara anpassad i samhällets dolda gränder. Ingen vet, ingen känner till min omgivning.
Bakom mig står en byggnad, som i själva verket är byggd i korall men ser nu mera ut som en grå, hård och kall betongbyggnad. Inuti den kan man skapa harmoni och känslor, känslor som inte syns på utsidan, det är därför den sakta förvandlas till en gråmulen betong, visar sin sårbara yta och döljer sitt djupa inre. Kollar man rakt fram ser man en väg, en oändlighet, en evighets linje, slutet på den är svart, ensam och spegelblank.
Går man en längre bit bort finns det en bäck, som glittrar och visar dess oskuld, oskyldigt försvinner jag långsamt bort med vattnets hårda yta som skrapar fram köttiga linjer på min nakna hud, förstör mitt undermedvetna och skapar en karaktär som utnämner sig i franska fraser. Efter mig flåsar vindens höga lust om tiden, tiden som springer ifrån min andning, andningen som förvandlas till en plågsam känsla, plågar mitt inre för att stärka mitt yttre. Utsidan som visar vem jag är, men döljer hur min värld fungerar, så plågsam, så liten och så bortglömd. Bortglömd som barnens patetiska verklighet. Vattnet som rinner för min skuldra döljer mitt sinne över världens förtvivlade rollspel och dess tysta skrik som göms bakom gråa, höga murar. Mina armar räcker inte längre till, når ingenting, mina armar är förkorta, jag finns inte, kan inte ta mig någonstans. Trots att det blåa glittervattnet skapar sin melodi håller paniken full kontroll över min rörelseförmåga, en chock av is passerar mina blodådror, staty, en levande staty. Känslorna har förtvinats med vattnets kyla och dess melodi som för mig vidare, jag kan andas, men vattnet har stulit känseln på min nakna hud. Det blå,glittriga vattnet är nu klädd i rosenröda nyanser, utspädd med färgen från min linjära, köttiga, nakna hud, nakenhet, så naket vattnet är utan dess glitter och rosenröda färger, kallt, isigt, vackert. Omkring mig cirkulerar själar, yrar några små tagna ord, vill säga, kan inte få fram en förtvivlan, stannar kvar i tomma själar. Mumlar i sopran, vrålar med alt, tystnar i bas. Tyst, känseln i mina öron tappar långsamt sin begåvning, kan inte skapa, rösterna omkring mig tystar, yttrar sig högre och högre samtidigt som vattnets patetiska melodi tonar ner, höjer, vrålar. Vattnet, stjäl min andning, den hårda ytan fördelar min kropp i bitar, flyter åt flera håll. Vattnets blåa klara yta, blandas med mitt onda inre. Svart. Vägen jag passerar leder mig till en ensamhet, så tyst, svart och spegelblank. Byggnaden bakom mig, visar sig i gråmulen betong, iskall, förtvivlad och bortglömd i korall. Bäcken skriker sin ondska i dess klarblåa hårda yta, som långsamt skapat köttiga, linjära ränder på min nakna hud, kallt och vackert. Rosenrött, blått, glitter, svart. Grått. Min verklighet förenas inte med deras, för dem är det vackert i korall.