Det är inte alltid en historia blir sann för en, förrän det händer en själv. Jag hade hört talas om en gammal man som älskade sin katt så så mycket, inget konstigt i det, men det var när historien fortskred, som det anmärkningsvärda i historien kom fram. När Veterinären berättade för mig, i samband med att jag var på årlig kontroll med min katt, hur den här mannen hade sagt att han sörjde sin katt mer än sin fru, när det väl var dags för katten att få sin dödliga spruta hos veterinären. Och då var det inte riktigt dags för katten att inträda i dödsriket, inte förrän om ytterligare några ytterligare sekunder. Vad skulle han göra, när ensamheten trängde på? Frågade han sig, innan Smulan som katten hette, blev ett avslutat kapitel. Och alla gånger som han frågat sig; Hur ska jag klara av Smulans bortgång? Den katt, som jag talade så mycket med, och bekände både stort och smått till. Min lille bikte-katt, en katt att bikta sig för, och i övrigt tala med , sedan frun gått bort. Alla dessa frågeställningar som Mannen berättade för veterinären om, ställde sig, i dödsögonblicket, fastän det inte var hans eget dödsögonblick, förstod denna lyckliga ägare som nu stod framför veterinären, med sin hankatt Snibben, som bara var på årlig kontroll, och som levde loppan, så verkade det, och så var det. Den lyckliga ägarinnan till Snibben, kom att också drabbas av samma känslor, troligtvis, när Snibben gick bort. Det var den sjuttonde mars 2019. Ingen veterinär var i närheten, så hur lycklig hans själavandring var, kunde ingen veta. Sant var dock, att de som hade katt, eller djur för övrigt, när det var dags att ta avsked, så skulle det ske genom en spruta, och inte någon olycka, som hände så många katter, däribland Snibben. Och i sina vrår, där kattägarna satt, eller vad de nu gjorde i sina vrår, var döden det värsta som kunde hända, och förr eller senare var de tvungna att ta farväl, av sin kära kamrat. Sin själavän. Och i det ögonblicket var de ägarna absolut inte själaglada. Döden var ett bevis på att de hade älskat sina katter. Hur menar jag nu? Kanske du frågar dig... Och när de levde fanns kärleken där, även då. Men för att besvara den fråga, som kanske har nått era sinnen... Hur kunde döden vara ett bevis för att djuren varit älskade? Jo, i dödens spår, kom alla minnen fram. Vem kunde beskriva tex. sin katt bättre än kattägaren själv?Allt som de varit med om tillsammans. Hen blev personligt berörd och rörd av dödens kyss. Livet var att föredra, ett liv med sitt djur, för då var det fortfarande nutid, och fastän känslorna blir intensiva, när ett djur lever, så länge som djuret lever, innebär inte kärleken till djuret smärta. Det innebär glädje, om inte djuret är sjukt under lång tid, likt en människa. Första dagen, när jag fått reda på att Snibben blivit påkörd, kände jag en förlamande sorg inombords.Och några få minnen kom. Ännu för nära ifrån dödsögonblicket till nutid. Man säger till sig själv, att ...För bara några timmar sedan, var Snibben en glad katt, med svansen upp i vädret. Under andra dagen, undrar man var han är någonstans, det känns så tomt. Och livet som har varit, och livet som ÄR, till en annan varelse, allt man väljer att uppleva när man tar på sig ansvaret för ett annat djur, i det här fallet en katt, DET...
ÄR KÄRLEK DET!