så länge hon mindes hade hon känt fruktan

inte fruktan för döden

den såg hon som en befriare

det var det där andra

det som gjorde ont i både kropp och själ

som gjorde att hon alltid hade ont i magen

hon gjorde vad som helst för att slippa

rymde till skogar och ängar

där var hon fri att leva ut som det barn hon var

där kunde hon skratta och vara glad

de lyckliga stunderna varade inte länge

tanklarna på döden kom efterhand

hon funderade på vilket sätt som var bäst att dö 

kanske dränka sig?

nä, hon var en riktig badkruka 

dessutom var det för kallt i vattnet

hänga sig?

nä, hon visste inte hur man gjorde en strypsnara

hoppa från ett berg?

det fanns ett högt berg i skogen där hon brukade leka

men nä, man hann tänka så mycket innan man krossades mot klippblock och stenar

tillbaka till den bistra verkligheten

tillbaka till livet och fruktan med rädslan som följeslagare

medan tårarna föll rabblade hon sitt mantra

" jag vill dö, jag vill dö, jag vill dö"