Det som ingen vet
så länge hon mindes hade hon känt fruktan inte fruktan för döden den såg hon som en befriare det var det där andra det som gjorde ont i både kropp och själ som gjorde att hon alltid hade ont i magen hon gjorde vad som helst för att slippa rymde till skogar och ängar där var hon fri att leva ut som det barn hon var där kunde hon skratta och vara glad de lyckliga stunderna varade inte länge tanklarna på döden kom efterhand hon funderade på vilket sätt som var bäst att dö kanske dränka sig? nä, hon var en riktig badkruka dessutom var det för kallt i vattnet hänga sig? nä, hon visste inte hur man gjorde en strypsnara hoppa från ett berg? det fanns ett högt berg i skogen där hon brukade leka men nä, man hann tänka så mycket innan man krossades mot klippblock och stenar tillbaka till den bistra verkligheten tillbaka till livet och fruktan med rädslan som följeslagare medan tårarna föll rabblade hon sitt mantra " jag vill dö, jag vill dö, jag vill dö"
Prosa
av
Öknens Ros
Läst 204 gånger och applåderad av 8 personer Publicerad 2019-03-19 11:26
|
Nästa text
Föregående Öknens Ros
Senast publicerade
Kärlek är inte bara sex Konsekvens Livets irrvägar Lottodrömmar Jag vet bäst! Påskgummor Ännu en dag Vägskäl Se alla |