Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Lyckliga gatan - del 11

Edith hade kommit hem från häktet. Hon fick villkorlig dom och böter för narkotikainnehav. Pär var glad över att inte tvingas bo ensam. Det var i början utav april 2019, och han var uppe i affären och handlade mat. Plötsligt märkte Pär att det var en man som stirrade på honom, med en mycket allvarlig forskande blick. Mannen tittade bort, men Pär som hade ett rätt så kvickt intellekt fattade direkt va det handlade om. Mannen gick med skyndsamma steg bort till telefonautomaten. Han hade sett Pär den där dagen i våras när han sprang genom Hästhagen med de två galna grabbarna jagandes efter honom. Pär gick fort mot sin cykel.
Han förstod att han var tvungen att gömma sig, för snart så kommer det vara blåljus överallt. Pär cyklade så fort han kunde genom Rosta, upp på stan, och hem till Petter på öster. Adrenalinet pumpade i honom och han tänkte att nu så åker jag kanske fast för de tre morden. Han hörde polissirener på avstånd och han blev stel som en pinne i kroppen.
- Hej... kommer du?
- Ja, jag har någonting som jag vill berätta för dig.
Pär berättade allting om morden, att han var sjuk psykiskt när han begick dem, och att polisen nu är på jakt efter honom, efter att mannen i Haga centrum hade identifierat honom.
- Jag kan inte återvända hem så som läget är nu, kan jag krascha hos dig några dagar?
- Ja visst du kan ta det lilla rummet.
- Hur är läget med dig?
- Jo tack bra.
- Vad tänker du inför att du har en mördare hos dig?
- Jag känner dig så pass bra så att jag förstår att du måste ha varit väldigt sjuk, psykotisk. Du är inte en ond människa, du måste varit under stark psykisk press.
- Jag vet inte vad jag ska göra nu... Förstår inte hur jag ska kunna stanna i stan.
- Då får väl lägga dig till med skägg och använda solglasögon.
- Förr eller senare åker jag dit.
- Nu ska vi inte måla fan på väggen Pär... du får bo här så länge.
- Du är snäll du Petter. Det är du, Kenneth och Lena som vet om det.
- Jag lovar vid Gud att inte säga något till någon, förutom till Maja, som du vet inte tjallar. Jag ska åka och träffa henne nu, jag blir kanske borta tills imorgon.
Petter ger sig iväg, och Pär ordnar sig till rätta i det lilla rummet och ringer mamma.
Petter anländer på cykel hemma hos Maja i Örnsro. Det är varmt och vår i luften. 

Maja:- Säg mig vart kommer man när man dör?
Petter:- Man kommer till himmelriket.
- Vad gör man i himmelriket?
- Softar och har det allmänt tillfredställande.
- Varför lever man så länge i sin fysiska kropp? Vad är meningen med det?
Vad är meningen med allt mänskligt lidande? Varför kan inte alla människor
bara ha det bra och trivas och njuta av sina liv?
- Svåra och bra frågor du ställer.
- Cirka 90 människor per minut begår suicid i världen.
- Hemskt tragiskt. 
- Jag avled psykiskt, själsligt, mentalt, när jag var 21 år gammal.
- Vad hände då? Jo jag vet...
- Jag imploderade i en schizofren psykos. Hur kändes det? I sanning helvetiskt!
- Jag minns det. Det var fasansfullt att vara med dig, du skrämde människor.
- Jag var ju skrämd från vettet själv. Jag var liksom inte till. 
Jag var i ett ickevaratillstånd, kunde inte prata. Var nära att ta livet av mig.
- Det var jag som räddade dig och Gud, kulturen och naturen, minns du?
- Ja jag stod upp från döden som en fågel fenix. Tack för att du fanns hos mig.
- Tack själv, jag lärde väldigt mycket av dig på den tiden, när kärleken och
sanningen flödade fritt. Minns du vår underbara erotik?
- Ja det glömmer jag aldrig! Det var bland det allra bästa som hänt i mitt liv.
- Samma här.
- Men bara en kort tid efteråt så gick din bipolaritet/mani igång, och jag
frågade dig vem det var som hade dig i sitt våld. Det visste jag inte själv,
min bipolära sjukdom hade mig i sitt våld, förstod jag 30 år senare när jag
äntligen fick min diagnos och medicin.
- Jävla skitsjukdom!
Ja det är en jävla helvetisk skitsjukdom, plus att jag gick omkring med inkapslad trauman. Året som dödssjuk, schizofrent psykotisk, var ett trauma i sig, som att ligga
vid fronten i ett krig som aldrig slutade, ett obeskrivligt psykiskt terrortillstånd.
- Jag såg dig födas på nytt. Du var så outsägligt vacker då. Nära livet.
- Du var och är så jävla vacker du också!  
- Du också älskade.
- Men mitt liv har varit en katastrof, med få friska pauser.
- Du mår ju klart bättre än på länge, jag blir så glad över att höra och se dig, det är den gamla härliga och friska Maja som är tillbaka!
Dom ler båda och kramar varandra. 
- Ska vi ta ett bad och ha det lite skönt, frågar Maja.
- Ja det gör vi... 


 

 




Prosa av Johan Bergstjärna VIP
Läst 187 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2019-03-27 18:50



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Johan Bergstjärna
Johan Bergstjärna VIP