trädet har sorg. Det är kväll
och det ar stått där sin tid snart.

Många vintrar
och många varma sommarkvällar
en gång som ett skott ur jorden.

Nu med bräckliga grenar
tomt fågelbo.

även himlen är dyster i kväll
som om den också sörjer.

Grått kvällsljus över gatan.
Småkall vind.
Kyrkklockan jämrar trötta slag.

Nedlagd tågstation.
sen längesen bortglömd
och lämnad kvar bakom dungen.

Gömmer sej månen bakom moln,
antagligen för att den gråter i kväll.

Några pojkar dyker upp bakom granarna
springande nerför en brant.

Ekot av deras skratt studsar runt,
fram och åter,
studsar som i en evighet

innan dom försvinner.
Allt oförändrat, naturligt och ödsligt,

likt allt runtom.

Faller mörkret
ännu en natt. står det där ensamt,

trädet med himlen ovanför.